Jag har en ful last, en last som jag dragits med i nästan halva mitt liv. Jag talar om rökning. Den smutsiga, fula och fruktansvärt ohälsosamma vanan. 

För mig var rökningen en flykt, ett sätt att hantera ångest och förmodligen även ett sätt för mig att agera ut. 

Jag gillade att tjuvröka och jag trodde jag var tuff när jag gömde mig i ett hörn på skolgården för att röka. Det fanns en sådan spänning i tanken på att man kunde bli upptäckt och både nikotinet och den där känslan när man precis klarat sig undan från att bli upptäckt av lärarna gav sådana kickar. 

Jag var bara 14 år när jag började röka. I högstadiet rökte jag väldigt mycket och det tog inte lång tid innan jag var beroende så väl fysiskt som psykiskt. 

Efter nästan tio år som rökare tog jag den där kampen att bli rök fri. Jag trodde aldrig att jag skulle klara det. Speciellt inte när jag fick min MS-diagnos bara en månad eller två in i mitt försök att sluta röka.

Men jag klarade det, och jag var rökfri i två års tid, kanske mer. Jag minns inte säkert. Allt gick bra, tills en dag då hela livet krasade. Jag befann mig i en av de största livskriserna i mitt liv och både självskadebeteende och rökning letade sig in i mitt liv igen. 

Det är nu många månader sedan, och jag är fast i rökningen igen och tanken på att behöva ta den kampen att sluta en gång till skrämmer mig.

Men trots att jag rökt i så många år har jag aldrig någonsin fått höra att jag glorifierar rökning.

Hur kommer det sig då att jag bara genom att existera, vid flertalet tillfällen fått höra att jag glorifierat fetma? Att jag är en risk för samhället eftersom unga tjejer som ser upp till mig kan få för sig att det är okej att vara överviktiga? 

Jag har fått höra att jag som en förebild borde föregå med gott exempel och inte uppmuntra fetma.

Det jag inte förstår är hur det kan vara "okej" med rökning, droger, alkohol, extremsporter och allt annat som kan försätta någon i en risk att bli sjuk eller skadad. Men att vara tjock är totalt förbjudet. 

Är du tjock ska du inte ens få finnas eller existera bland andra människor? 

Och vadå uppmuntrar fetma? Bara för att jag publicerar en bild på mig själv på internet så är det väl inte som att jag säger "Kolla här vad tjock jag är, bli det du med". Det jag kanske på sin höjd kan lyckas med är väl att få någon annan tjockis att känna sig lite tryggare i sin kropp och låta den personen känna att hen också duger som hen är. 

Och sen det där med att jag som en förebild "borde föregå med gott exempel" vill jag bara säga att;  

För det första så jag jag aldrig bett om att bli en "förebild".

Det är ingenting jag själv har valt.

Det enda jag gjort är att ventilera mina tankar och känslor i en blogg. Jag har bara existerat precis så som jag är.

För det andra så vill jag ännu en gång påpeka det där med rökningen, drogerna och alkoholen.

Hur många kändisar finns det inte som röker, knarkar och super sig redlösa? Dessa människor har ju ett större inflytande på barn och ungdomar än vad jag någonsin kommer kunna ha och majoriteten av alla barn har ändå kunnat växa upp till hälsosamma individer utan drogproblem. 

Det beror på att  varje individ kan faktiskt tänka för sig själv och göra sina egna beslut. Att se någon röka gör dig inte till rökare lika lite som att se någon vara tjock gör att du vill bli tjock.

För jag tror faktiskt inte att det finns många i dagens samhälle som skulle se en bild på en tjock tjej och tänka,

"Åh, jag vill också bli tjock".  

Igår hade jag det där fruktade telefonsamtalet med min läkare.
Jag avskyr verkligen att prata i telefon. Jag hade så mycket ångest inför att behöva få ett samtal att jag sov typ tre timmar under hela natten.
Sen fick Jakob fick åka hem från jobbet bara för att kunna svara åt mig och föra största delen av samtalet, för jag klarar verkligen inte av det.
Jag tycker att det känns väldigt ostabilt och faktiskt lite konstigt att något så viktigt som diskussionen om bromsmedicin tas via telefon när man vet att patienten lider av svår telefonfobi. 

Men men, sånt är livet med psykisk ohälsa. Alla kan inte förstå de svårigheter som finns. 

Fick under samtalet i alla fall veta att min nya medicin kommer bli tabletter som ska tas dagligen.
Jag vill ju egentligen inte ha tabletter, för jag vet ju av extremt lång erfarenhet att jag är fruktansvärt dålig på att ta tabletter. Jag kan för mitt liv inte komma ihåg att ta medicinen, jag har svårt för rutiner och jag skjuter upp att göra saker. Jag har till exempel just nu i skrivande stund varit törstig i typ tre timmar, jag har en flaska med vatten ståendes precis bredvid mig. Men jag orkar inte dricka. Jag prioriterar annat istället. Det är likadant med medicin, toalettbesök, att äta mat och ja precis allting som måste göras. 

Jag fastnar i annat och glömmer bort vad jag ska göra och jag har slarvat mycket med mediciner tidigare i mitt liv, och just denna medicinen får jag ju verkligen inte slarva med! 

När jag tar den första tabletten måste jag vara på sjukhuset och övervakas i sex timmar eftersom medicinen sänker pulsen, och pulsen kan sänkas rätt rejält om man har otur. Så det måste tas EKG och kolla puls och blodtryck kontinuerligt under de första timmarna så man kan hålla koll på att pulsen inte blir allt för låg. Blir den det kommer jag behöva stanna på sjukhuset över natten. Med min tidigare tur med allt som har med mediciner att göra lär det ju säkert bli så.

Jag läste lite på FASS om medicinen och där står det att det kan ta upp mot en månad innan pulsen är återställd igen efter att man påbörjat den här behandlingen.
Vidare kan man också läsa att om man glömmer att ta medicinen kan denna procedur med sjukhusbesök och övervakning behövas upprepas.

Och känner jag mig själv rätt så kommer jag förr eller senare börja missa att ta de där tabletterna.
Men enligt min läkare finns det inga andra alternativ för mig. Så den här medicinen måste fungera!

För funkar inte detta så är det bara att hålla tummarna för att ett av alla nya läkemedel som är på väg att komma ut på marknaden har hunnit ut så jag kan prova det.

Vad det gäller Gilenya så tycker jag att det känns otäckt, mer otäckt än droppen jag fått.
Jag har alltid varit så känslig för biverkningar och jag får alltid, oavsett tabletter någon biverkan. Så jag är rädd för hur denna medicinen ska påverka mig.
Jag kikade lite snabbt på bipacksedeln och listan över biverkningar såg inte jätterolig ut.
Vet inte varför jag läste det. Jag brukar ALDRIG läsa listan över biverkningar innan jag tar en medicin annars. Men nu gjorde jag det och jag ångrar att jag gjorde det.
För nu kommer jag skrämma upp mig själv med tankar på basalcellscancer, bältros och
Makulaödem. Det senaste kommer jag i alla fall att undersökas för efter tre månaders medicinering berättade min läkare för mig. Antar att det var därför jag gick in och läste om biverkningarna, för jag ville veta vad tusan Makulaödem var och hur vanligt det var att man drabbas av det. 

Jaja, nu vet jag i alla fall vad nästa steg är och det känns ju bra, men det känns också lite otäckt att detta är "sista hoppet", i alla fall för stunden. För vad händer om jag får en allergisk reaktion efter första behandlingen på denna medicinen också? Ska jag då gå utan medicin tills någon ny kommer ut?

Det känns ju inget vidare att tänka på. 

Jag har fortfarande inte fått någon tid för när behandlingen ska sättas igång då det krävs att jag ska spendera en hel dag på sjukhuset så måste det ju bokas in. Just nu vet jag inte riktigt om jag vill att det ska påbörjas så fort som möjligt eller om det kan vänta några veckor.

Jag har ju så mycket på gång just nu och jag vill ju verkligen inte må dåligt, och på något sätt känns det som att det är större risk för att må dåligt av medicinen än att jag drabbas av ett nytt skov. Men man vet ju aldrig säkert. 

På söndag ska jag göra en ny MR-undersökning, så då får vi väl se vad läkaren säger efter det. 

För ett litet tag sedan intervjuades jag av en journalist från veckorevyn, i dag kan man läsa artikeln på deras hemsida. Vill ni läsa den så kan ni klicka HÄR

Känner mig så glad över att jag fått medverka och att jag kan med hjälp av min öppenhet vara med och bidra till ett lite lite öppnare samtalsklimat kring psykisk ohälsa. 

Är det bara jag som är omåttligt trött på alla dessa tips vi överöses med om hur man ska göra för att gå ner i vikt? Har ni tänkt på att i nästan varje tidning och på var och varannan löpsedel kan man läsa något som har med vikt att göra. Kändisar som hånas för viktuppgång, människor som hyllas för viktnedgång, bantningstips och dieter överallt. Men aldrig någonsin tips på hur man ska göra för att gå upp i vikt.

Jag är alla fall väldigt trött på den bantningshetsen som existerar, så jag tänkte att jag ska tipsa er hur man gör för att gå upp i vikt istället.

Jag är ju dock ingen professionell viktpåökare, så jag kan bara tala av egen erfarenhet. Men vem vet, Det kanske funkar för er också. 

Nyckeln till en lyckad viktuppgång måste ju vara den totala motsatsen till bantning, och den viktigaste punkten måste ju då vara: "Ät mer än du gör av med. Allt handlar om kalorier in VS kalorier ut".

För det har jag fått höra säkert en halvmiljon gånger, fast att jag ska äta mindre än jag gör av med då

så klart. 

Men är det verkligen så enkelt?

Varför kämpar så många människor med vikten oavsett om det är för att gå upp eller gå ner i vikt om lösningen är så simpel? Jag har vänner som kan äta som hästar utan att gå upp i vikt. Jag har vänner som käkar skräpmat varje dag och ändå är väldigt smala. Medan jag kan knappt ens titta på deras mat utan att gå upp i vikt. 

Faktum är att för mig var det väldigt enkelt att gå upp i vikt.

Det första jag gjorde för att bygga på min övervikt var att börja ta medicinen Nozinan. Den var verkligen awesome i syftet att öka i vikt. Det gick jätte, jätte, jättefort. 30 kilo på två månader! 

Jag upplevde inte heler att jag personligen behövde göra någon ansträngning. Min hjärna blev helt bortdomnad och när jag vaknade upp igen hade jag gått från normalviktig till kraftigt överviktig inom loppet på 60 dagar. 

Sen så fick jag en depression och började tröstäta, det funkar också rätt bra ur viktuppgångssyftet. Fast det är ju rätt tråkigt att vara ledsen hela tiden. Men upp i vikt fortsatte jag i alla fall att gå. 

Att ha svår socialfobi hjälpte verkligen att bibehålla kilona. Jag gick aldrig någonsin ut om det inte var en verklig kris. Typ som om det skulle börja brinna i mitt hem, då kanske jag hade kunnat lämna min lägenhet. Annars så stannade jag inom husets fyra väggar. Så att äta Nozinan, ligga i sängen med en depression och isolera mig från värden var mitt sätt att gå upp i vikt.

Det kanske inte direkt är det tips ni behöver, men jag tror att det är viktigt att inse att en viktuppgång/viktnedgång är mer komplex än kommentaren "Kalorier in  Vs. Kalorier ut" som man så ofta får höra. Det är kanske den fysiologiska orsaken, men det säger ingenting om personens liv eller förutsättningar. Det säger ingenting om vad som är "mer/mindre kalorier än vad man gör av med", för någon och inte heller något om hur mycket personen kanske redan kämpar med sin vikt.  Vi alla har ju olika svårt att gå upp eller ner i vikt, det tror jag vi alla kan vara överens om. Att ändra sin vikt är inget som är enkelt för alla människor.

Men ändå så är det så många som får allt att låta så enkelt. "Ja men sluta ät godis varje dag", ja fast jag äter inte godis varje dag. "Ja men rör på dig mer", jo jag försöker. Men jag har sjukdomar som hindrar mig och jag gör faktiskt redan det bästa jag kan. 

Min kost är inte extrem på något vis. Men människor föreställer sig någon form av frossande i onyttigheter dagarna i ända när de tittar på min kropp. Jag äter mycket frukt och grönsaker, alltid fullkornsprodukter och så vidare. Jag försöker träna på gym i alla fall en gång i veckan.

Men jag är ändå tjock. 

Visst kan jag ju gå ner i vikt för det jag jag ju gjort innan. När jag skulle gifta mig så svalt jag ner mig 22 kilo. Jag levde på extrem svältkost och jag har aldrig mått så dåligt fysiskt som jag gjorde då.

Jag hade ingen ork alls, vilket inte var så konstigt då jag inte fick i mig någon mat. Jag var hela tiden trött och irriterad. Blev sjuk ofta, frös hela tiden. Hade alltid huvudvärk och min ångest och mina depressioner blev värre och värre för varje dag som gick. Jag mådde verkligen fruktansvärt dåligt.

Hela mina dagar kretsade kring att räkna kalorier. Det var en ren och skär mardröm att leva sådär.

Ibland kunde det gå flera dagar utan att jag åt någonting och de dagar jag åt en enda kalori över mitt mål för dagen (mål som jag medvetet hade satt väldigt lågt), så grät jag i flera timmar, ibland i dagar efteråt. Det var så ångestfyllt och hemskt. Men samtidigt så fick jag fick så mycket beröm och jag var så duktig i andras ögon när jag svalt mig själv. 

För nu var jag så fin, så stark, så duktig och jag måste ju må så mycket bättre. Eller hur? 

Nu så måste jag ju vara hälsosam.

Men på vilket sätt är det där hälsosamt? Psykisk stress och självhat är bland det farligaste vi kan utsätta våra kroppar för. 

Vad är egentligen bäst att leva på luft och självhat eller riktig mat som man kan avnjuta hemma lugn och ro?  

Jag har mått psykiskt dåligt så länge jag kan minnas. När jag var sex år började mitt självskadebeteende. Det var det enda sättet jag kunde hantera mitt mående, och det dröjde inte länge förrän jag började skolka på grund av mitt dåliga mående. Där efter började mobbningen i skolan.
Jag mådde sämre och sämre och jag blev destruktivare och destruktivare.
I tonåren blev jag utsatt för sexuellt ofredande, sexuella övergrepp och våldtäkt vilket ledde till ännu ett sätt att skada mig själv på. Sex! Jag lät mig utnyttjas och straffade mig själv genom att ge min kropp till främmande män. 

Mitt mående fortsatte att bli sämre och sämre ju längre tiden gick och kulminerade tillslut i ett självmordsförsök som var väldigt nära att lyckas.
Jag blev för tredje gången i mitt liv inlåst på en psykiatrisk avdelning och det var traumatiskt.
Under tiden på de psykiatriska avdelningarna stötte jag på vårdare som inte kan kallas för annat än fullständiga idioter som definitivt inte borde jobba med människor. De njöt av att skrämma och plåga de sjuka barnen.

Strax efter mitt självmordsförsök sattes en utredning igång och jag diagnostiserades med Asperger, ADD, generaliserat ångestsyndrom med inslag av panikattacker och Atypisk depression.
Jag drabbades även i samma veva som utredningen av Perniciös anemi, en så grav blodbrist till följd av näringsbrist att jag var tvungen att bli inlagd på sjukhus och få både näringsdropp, blodtransfusion och massor med sprutor med vitaminer för att kunna bygga upp mitt blodvärde igen. Det var en tuff period, som skrämde mig mycket. Min psykiska ohälsa hade nu även givit mig fysiska problem.

Jag blev sjuk för att min ångestsjukdom under många år hindrat mig från att äta ordentligt.
Jag tvingades nu kämpa med maten och lära mig äta normalt igen.

Jag kämpade och kämpade för att lära mig hantera ångest och depressioner.
Men mitt i all kamp händer det som inte får hända. Min mamma dör! Helt plötsligt utan förvarning dör min endast 43 år gamla mamma. Det var bara 3 dagar innan min 22-årsdag.
Sorgen drabbade oss alla väldigt väldigt hårt. Det var en chock och jag slungades in i ännu sämre mående.
Nästan omgående kunde jag uppleva känslor jag inte tidigare kännt. Fysiska förnimmelser som jag kopplade till den stora sorgen och framför alt chocken som vi alla hade drabbats av.
Men ganska snart kunde jag inte längre förklara dessa symptom som sorg, chock eller psykiskt dåligt mående. Nej, det blev bara fler och fler och konstigare och konstigare symptom. Så jag sökte mig till vårdcentralen och blev bortvisad direkt.
Samma sak upprepades inte mindre än sex gånger innan jag fick en utredning.
En utredning som visade att jag hade drabbats av Multipel Skleros.
Hela min värld rasade igen. Bara ett och ett halvt år efter mammas död fick jag den kroniska och allvarliga diagnosen MS.
Jag fick ett recept på bromsmedicin samma dag som jag fick diagnosen och fick börja ge mig själv sprutor inom en vecka.
Men bromsen fungerade inte och jag drabbades av det svåraste skrovet hittills.
Jag fick byta medicin till en medicin jag skulle få via dropp var fjärde vecka.
Medicinen fungerade jättebra! Sjukdomen bromsades och jag slutade få skov. Men, jag drabbades av JC-virus. Ett virus som kan leda till en mycket dödlig sjukdom kallad PML, om man har detta virus i kombination med den bromsmedicin. Så när värdena blivit allt för höga var det bara att sluta.
Så det bestämdes att jag så fort som möjligt skulle börja med en ny broms. Så jag infann mig på sjukhuset för att få den nya medicinen även den via dropp.
Men bara sekunder in i droppet kände jag en konstig känsla i halsen och efter knappt tio minuter sjönk mitt blodtryck drastiskt och pulsen dubblades i hastighet.

Jag hade drabbats av en anafylaktisk reaktion. Jag fick ligga på övervakning i några timmar och jag fick en liter vätskedropp för att motverka reaktionen. Jag tålde inte alls medicinen och
det innebär att ännu en broms är förverkad.
Tredje medicinen på tre år.
Nu står jag utan broms och det är väldigt stressfullt, för varje dag som går ökar risken för skov.
Jag väntar på läkartid och svar på blodprover som jag lämnat.

De senaste dagarna har varit en minst sagt stressig och omtumlande tid.
Allt som hände där på sjukhuset har äntligen börjat smälta in, men det gör mig bara mer skräckslagen.
Jag hade faktiskt kunnat dö i torsdags, om jag inte varit på sjukhuset så vet jag inte vad som hade hänt. Fast å andra sidan hade jag aldrig fått en sådan medicin utanför sjukhus, men ändå.

Mitt blodtryck sjönk så otroligt hastigt, och när de kollade blodtrycket var det så lågt att Jakob trodde att maskinen var trasig. Jag mådde så dåligt att jag märkte knappt vad som hände runt om mig.
Jag var bara sekunder från att svimma i min säng. Jag var så yr, så kallsvettig och det var helt svart för ögonen. Det var så obehagligt att jag har drömt mardrömmar om det.

Självklart så är jag väldigt tacksam över att jag återhämtade mig så fort, men jag är så rädd för vad som nu ska komma.
Hur kommer det bli med medicineringen? Tänk om de inte hittar någon medicin? Kommer jag få ett skov nu i all denna stress? Tänk om läkaren anser att jag måste göra en stamcellstransplantation?

Så många frågor och så mycket tankar.


Men som tur var fick jag lite brytning och distraktion i den allra bästa formen i lördags.
Två vänner till mig och Jakob gifte sig med varandra och det var så otroligt fint, jag är så lycklig över att jag kunde vara med och dela den dagen med dem, och jag är så glad att jag orkade med efter alla omständigheterna. 

Men nu är jag helt slut. Igår sov jag i princip hela dagen, och idag var det väldigt svårt att ta sig upp ur sängen. Det känns väldigt tungt just nu.
Ångesten är stark och jag har svårt att slappna av. Jag är riktigt riktigt rädd för hur det kommer bli nu. Jag vill verkligen inte behöva genomgå en stamcellstransplantation. Men tänk om inga andra mediciner fungerar. Tänk om jag inte tål nästa heller, tänk om det inte finns några andra alternativ.
Tänk om det inte går att bromsa sjukdomen alls? Jag är bara 26 år, jag har knappt ens levt en tredjedel av mitt liv än så länge. Vad gör jag då om alternativen redan är slut?

Att bara gå runt här hemma och vänta är nog det värsta av allt, att leva i ovissheten gör att skräckscenarion spelas upp i mitt huvud. Jag försöker tänka på annat men det är svårt.  

Jag hoppas att jag kan få några svar snart. 

JAg försöker distrahera min ångest med myskläder och mobilspel, men det går väl sådär.

Ja, idag var det ju dags att starta upp min Mabthera-behandling. 

Det hela började vid klockan åtta på morgonen med ett blodprov för att kolla min sänka, och sen så fick jag dricka en massa vatten så att jag skulle kunna lämna att urinprov också.
Efter två timmar ungefär kom provsvaren som visade att allt såg bra ut och att behandlingen skulle kunna startas.

Så jag fick börja med att ta två Alvedon, en tablett antihistamin och åtta stycken vattenlösliga kortison tabletter.
Kortisonet smakade inte så gott, men det gick ner i alla fall.
En halvtimme senare när medicinerna hade fått verka så var klockan halv elva och mitt dropp med Mabthera sattes igång.

Som ni kanske vet så oroade jag ju  mig en del över biverkningar, och hur jag skulle må efter droppet. Vad jag där emot inte har oroat mig över är allergisk chock och överkänslighetsreaktioner. Vilket visade sig vara exakt det som hände mig idag.
Nästan direkt efter att droppet satts igång började jag känna en konstig känsla i svalget, det kändes lite som den känslan man har efter att ha fått en rejäl kallsup, det var väldigt obehagligt men jag tänkte inte så mycket på det. Jag tänkte först att jag förmodligen bara överreagerar för att jag har oroat mig för biverkningar och hört att det kan klia i halsen av många andra som tagit detta läkemedel. Men knappt tio minuter in i droppet fick jag en fruktansvärd hjärtklappning, blev illamående, kallsvettig, svimfärdig, och fick en rodnad över hela kroppen. Det kändes som en kraftig panikattack, fast utan ångest.

Droppet fick genast stängas av och läkare fick tillkallas för att göra en bedömning.

Jag förstod direkt att det var något som inte stod rätt till när läkaren kom så fort och de (läkaren och sjuksköterskan) stod där och tog blodtryck, kollade puls, lyssnade på hjärtat och mätte syresättning i blodet samtidigt som jag fick en mängd frågor.

Detta dåliga mående kom som en blixt och det var så fruktansvärt obehagligt. Jag svimmade nästan i sängen, det liksom svartnade för ögonen och jag fick iskalla myrkrypningar i hela kroppen. De fällde ganska fort ner min säng så att jag fick ligga ner, och det hjälpte mot svimningskänslan, men jag darrade i hela kroppen. Det var som om jag frös och hackade tänder, fast jag kände mig varm. Verkligen jättekonstigt och riktigt otäckt, jag blev faktiskt väldigt rädd där ett tag, men hjärtklappningen och illamåendet gav sig ganska fort efter att droppet stängdes av och det gjorde ju att jag kände mig lite lugnare.
Men jag fortsatte att kallsvettas och skaka i säkert en timma, och den lustiga känslan i halsen är fortfarande kvar, fast inte lika starkt. 
Jag har fått ligga med övervakning hela förmiddagen ända fram till klockan två. I början togs blodtryck, tempen och kontroll av syresättning varje kvart, för att sedan gå över till en gång i halvtimmen.
Jag fick även en hel liter koksalts-dropp för att motverka reaktionen.
Enligt sjuksköterskan så rörde det sig om en form av anafylaktisk chock och läkaren bedömde att det inte är säkert för mig att fortsätta behandlingen med tanke på vilken kraftig reaktion jag fick.

Det känns verkligen jättesurt!
Tio minuter klarade min kropp med den nya medicinen. Vad gör man nu liksom?
Varför kan ingenting gå bra i mitt liv?

Jag är i alla fall hemma nu igen efter många om och men, och det känns ju skönt att jag blev återställd så fort och att jag fick komma hem idag. Hade inte vart så kul att behöva stanna på sjukhuset. Mina värden ser bra ut, pulsen och blodtrycket är normalt igen. Men jag känner mig rätt trött och utmattad efter denna pers. 

Har lite huvudvärk också men det är väl bara att vänta efter en sådan sak. 

Jag kommer förmodligen få prata med min läkare om hur vi ska kunna gå vidare någon gång nästa vecka. Så nu är det bara att avvakta och se vad det blir härnäst.

Det här är jag, en bild från när jag var femton år gammal och hade rispor över  hela kroppen.

Jag var ung, svart och svår och jag mådde väldigt dåligt. 

Vid den här tidpunkten i mitt liv dolde jag inte längre mitt självskadebeteende. Men trots det så var det aldrig någon som reagerade. Jag tänker ofta på alla de där vuxna människorna som jag mötte under alla åren av självskadebeteende, och jag undrar varför ingen uppmärksammade detta. Varför tog ingen tag i det och såg till att jag fick hjälp att komma ur mitt destruktiva beteende?

Helt ärligt så är det faktiskt inte så troligt att ett barn på egen hand tar tag i och söker hjälp för ett problem de har. Vi förväntar oss inte att ett barn kontaktar vårdcentralen själv om hen har öroninflammation, så varför lämnas så många barn och ungdomar att ensamma ta itu med psykiska problem? 

Trots att jag när jag kom upp i högstadieåldern, var öppen med att jag hade ett självskadebeteende så var det inget som man la särskilt mycket vikt vid. 

Jag minns tydligt att en lärare en gång såg mina ärr och frågade om jag hade en ilsken katt hemma. 

Det är en kommentar jag fått många gånger faktiskt, och jag svarade alltid ja på den frågan. För då slapp jag ju följdfrågor. Men mer än så har aldrig mina självskador uppmärksammats. 

Jag tycker på sätt och vis att det är väldigt dåligt, för jag anser att skolan har ett stort ansvar i att upptäcka och uppmärksamma barn som inte mår väl. 

Jag tror att det är mycket viktigt att vuxna som jobbar med barn, framför allt i skolan, får lära sig hur man känner igen och hanterar en situation med en ungdom som självskadar. 

Att upptäcka ett självskadebeteende hos en person är inte alltid så lätt, men det är väldigt viktigt. 

För det är betydelsefullt att kunna nå fram till dessa personer och kunna se till att de får hjälp så fort som möjligt med sitt självskadebeteende. 

Men det är som sagt ibland väldigt svårt att upptäcka, men det finns några tecken som gör att man kanske ska titta lite extra. 

*Det kan till exempel vara ett en person går i långärmat/långbyxor jämt. Även om det är varmt och alla andra går i linnen, shorts och kortärmat, så har den här personen alltid heltäckande kläder och vill absolut inte ta av sig något trots värmen. 

*Det kan också vara så att den här eleven börjar skolka från gymnastiken för att undvika att byta om med de andra eleverna, alternativt att personen bara byter om inne på toaletten. 

*Hög frånvaro i skolan kan också vara en varningssignal. Det är ett tydligt tecken på att allt inte står rätt till. Om en ungdom mår dåligt och håller sig borta från skolan bör tanken på att ett självskadebeteende kan existera alltid finnas hos både föräldrar och skolpersonal.

*Även en plötslig vikt ned/uppgång kan vara ett tecken på dåligt mående som skulle kunna härleda till ett självdestruktivt beteende. 

*En elev med ett utåtagerande beteende kan mycket väl ha ett självskadebeteende, och skolpersonal borde vara medvetna om det.

*Ibland kan det vara så att personen pratar öppet om självskador eller självmordstankar och det är viktigt att kunna snappa upp detta, då det faktiskt kan vara ett rop på hjälp.

Jag tror att ett öppnare samtalsklimat och bättre kunskap om självskadebeteenden skulle gynna oss alla. Det är viktigt att upptäcka och behandla självskadebeteenden i ett tidigt stadium och därför blir skolan en viktig del i att kunna upptäcka och hjälpa utsatta personer. 

Jag tror att det skulle vara väldigt bra om all personal som jobbar med barn fick en utbildning i psykisk ohälsa och hur man upptäcker och bemöter ett barn som är drabbat.

För som jag ser det så är det ingen vuxen på en skola som skulle ha problem med hur de skulle hantera ett barn med ett brutet ben, så varför är det så svårt när det gäller en bruten själ? 

För föräldrar finns det ännu några fler tecken att vara uppmärksam på, och det kan till exempel vara,

*Att barnet börjar dra sig undan och isolera sig själv mer och mer. kanske spenderar hen mer och mer tid instängd på sitt rum eller på toaletten. 

*Att man upptäcker blodfläckar på barnets lakan

*Rakhyvlar eller andra vassa föremål befinner sig på platser de inte varit förut, exempelvis på barnets rum. 

*Att man ofta ser nya sår eller runda brännmärken

*Förändringar i beteendet kan också tyda på att självskadebeteende skulle kunna finnas. Om barnet blir oroligt, ångestfyllt, nedstämt eller agerar aggressivt bör man vara vaksam på tecken som tyder på självskadebeteenden. 

Jag är helt övertygad om att det är viktigt att hitta och identifiera självskadebeteenden tidigt. Det är ett problem som måste kvävas i sin linda för att hindra att det växer sig till ett oerhört stort problem. 

Ju längre man lever med ett självskadebeteende desto värre blir det och desto svårare blir det att bryta sig ur det. Kan man då som barn eller ungdom få rätt hjälp snabbt är det otroligt värdefullt. 

Men för att de ska ske måste alla vuxna som vistas kring barn hålla ögonen öppna.