Något som man ser väldigt ofta är alla de där före och efterbilderna på viktnedgång.

Att gå ner i vikt hyllas otroligt mycket och man beundras för att man rasar i vikt. 

Något man dock sällan ser är människan bakom viktnedgången och hur personen verkligen mår.

Jag bantade bort många kilo på en kort period, närmare bestämt 22 kilo på lite mindre än ett år.

Jag fick så otroligt mycket beröm, jag har aldrig någonsin i mitt liv fått så mycket beröm för något

som jag fick för min förmåga att svälta mig själv ner till en normalvikt. 
Jag fick beröm av släkt, vänner, grannar och till om med "tanterna på ICA" kommenterade min viktnedgång. 

Men samtidigt så har jag nog aldrig hatat min kropp lika mycket som jag gjorde just då när jag var mitt i det där ständiga svältandet som kontrollerade varje aspekt av mitt liv. 

Det sättet jag levde på var så fruktansvärt ohälsosamt och ångesten blandat med kroppshatet jag kände styrde mitt liv från morgon till kväll. 

Jag hade strikta scheman på vad jag skulle äta och när, slaviskt räknade jag varenda kalori och de dagarna jag åt om så bara en enda kalori för mycket blev jag helt förkrossad.
Jag undvek att hälsa på hos familjen och vännerna för jag visste att de skulle bjuda på mat, mat som jag inte skulle kunna räkna kalorier på. Ångesten var så skyhög vid alla de tillfällen då jag var tvungen att åka till någon och äta. Jag hatade det och mådde så fruktansvärt dåligt. Jag åt min mat men vägrade kakor och läsk/saft, men de trugade och jag stod på mig.
Att äta en kaka och dricka ett glas saft skulle ta hela min dagsranson av kalorier. Jag minns fortfarande när jag en gång var på ett födelsedagskalas och jag inte ville äta kakorna och blev tjatad på att åtminstone äta en frukt. Jag kunde inte säga emot mer, så med gråten i halsen försökte jag äta det där jävla äpplet som jag inte ville ha. Äta det med vetskapen om att just det där äpplet nu var orsaken till att jag inte skulle kunna äta någon kvällsmat den dagen. 

Allt räknande och planerande blev så jobbigt att jag tillslut började med att regelbundet inte äta något överhuvudtaget för att slippa skiten.

Jag skämdes över min kropp och jag minns så väl hur extremt trött, hungrig och fylld av ångest jag alltid var. Jag ville inte ens titta på mig själv i spegeln för hatet jag kände var så stort.

Min viktnedgång var så destruktiv men samtidigt blev jag så uppmuntrad. Jag fick det så tydligt bekräftat att detta var något bra. Äntligen gjorde jag något som uppskattades!
Detta var det bästa jag gjort i mitt liv, de faktum att jag kämpat mig igenom och tagit mig ur en mycket svår socialfobi spelar ingen roll. Att jag slutat röka var bara en mindre bedrift oförtjänt att beröm och uppmuntran. Att jag har överlevt genom att jag har kämpat i hela mitt liv för att inte begå självmord är ingenting jämfört med att kunna svälta sig själv i något år så man går ner i vikt.

Jag vet att jag har klarat så otroligt mycket i mitt liv, och det känns sjukt egentligen att enda gången jag faktiskt känt mig duktig var när jag svalt mig själv, för att det bara är då jag har fått så otroligt mycket uppmuntran och beröm. 

Det är ett bevis på hur viktigt stödet är oavsett vad man kämpar med, men sorgligt nog är det bara i min extremt ohälsosamma viktnedgång jag fått det där stödet. 

Förmodligen för att vårt samhälle ser på viktnedgång på det sättet vi gör.
Vi kan läsa om dieter och tappa kilon i varenda tidning, på löpsedlarna ser vi bilder på kändisar med rubriker som "Anna Bok fick chockbesked, banta eller dö", "Så gick Kim Kardashian ner sina graviditetskilon", "Mat-Tina dansade sig till en slankare kropp", och så vidare i all oändlighet.

Nästa alla jag känner har någon gång i sitt liv testat någon diet och det känns som om alla bantar och uppmuntrar bantning.
Alla ska gå ner i vikt, för det allra viktigaste i dagens samhälle är att vara smal. Det spelar ingen roll om du offrar din hälsa för att gå ner de där kilona, för om du är smal ses du automatiskt som hälsosam oavsett om du är det eller ej. 

Det var faktiskt också en sådan där sak som jag fick höra mycket när jag hade gått ner i vikt

"Vad hälsosam du ser ut"

- Jaa, det är för att jag inte har ätit mer än ett par riskakor på en vecka så att kilona ska försvinna, samtidigt som jag gråtit mig till sömns varje natt över fettet på min kropp.

Väldigt hälsosamt!

Jag fick även höra många frågor om hur mycket bättre jag måste må nu när alla kilona var borta, men faktum är att det inte gjorde någon skillnad alls för mig.

Jag hade precis samma problem som innan om inte ännu värre med tanke på den ökande stressen med att räkna kalorier och hata min kropp. 

Jag är väldigt tacksam över att jag i och med så många år inom psykiatrin såg varningstecknen och lyckades kliva av den här karusellen innan jag drabbades av en riktig ätstörning. 
Att vara smal är inte det viktigaste i livet även om det många gånger kan kännas så. 

Jag är hellre tjock och lycklig än smal och olycklig. Jag har hellre en mullig kropp än att gå runt och svälta mig själv för att hålla kilona nere. Jag är hellre modellen större och slipper behöva bekymra mig över kalorier in och kalorier ut, än att ännu en gång låta livet styras och begränsas av kaloriräknande.

Jag vill aldrig mer befinna mig i den situationen då jag gråter mig till sömns och svälter mig i flera dagar för att jag åt ett äpple när jag var på födelsedagskalas.

Jag är fortfarande inte helt fri från de negativa tankar och beteende jag lärde mig i mitt försök att bli smal.

Jag får fortfarande mycket ångest och skuldkänslor när jag äter onyttigt och viljan att vara smal uppkommer titt som tätt. Men jag mår så mycket bättre nu än vad jag gjorde när jag hade bantat mig ner till en normalvikt.

Jag är piggare, jag är gladare, kroppshatet är inte lika stort, jag har mer styrka inom mig, jag är inte ständigt svimfärdig, jag mår inte lika illa, jag har inte lika mycket ångest, jag är inte lika deprimerad, jag gråter inte lika mycket och jag har lättare att kontrollera mitt humör. 

Det enda jag önskar nu var att jag skulle bli accepterad som jag är och det är att inte vara smal.

Jag kommer aldrig kunna vara smal på ett hälsosamt sätt.

Ibland undrar jag vart vanligt vett har tagit vägen?

Kanske behöver vi gå om förskolan och lära oss lite grundläggande respekt för varandra.

Eller vad hände egentligen med "om du inte har något snällt att säga, så behöver du inte säga något alls".

Är verkligen rätten att få uttrycka dina negativa åsikter om någon ananas utseende viktigare än att respektera sina medmänniskor?

Är det så svårt att svälja de fula orden och bara gå vidare utan att kommentera?

Jag förstår verkligen inte poängen med att kommentera negativt om någon annans utseende överhuvudtaget. Vad i hela friden vinner du på att kalla mig eller någon annan ful?

Vad exakt är det som motiverar dig att förklara för mig exakt vad som är "fel" i mitt utseende? 

Jag menar varför, varför och åter igen varför känner du dig tvungen att påpeka att jag har en för stor näsa, att jag tjock eller att jag har fula ärr på armarna?

Tror du inte att jag inte redan vet det? och om jag nu inte visste det redan, spelar det någon roll?

Vad är det viktiga i att få mig att bli osäker genom de kommentarer du fäller?

En annan sak som har skrivit om tidigare i min blogg, men som tål att upprepas är den där grejen med att nedvärdera en för att lyfta upp en annan.

Varför i måste vi hela tiden nedvärdera en kroppstyp för att bygga upp självförtroendet hos personer med en annan form på sin kropp?

"Real men eat meet", "Real woman have curves", "bones are for dogs" och så vidare.

När ska vi inse att ingen är vacker för alla men alla är vacker för någon, när ska vi växa upp och sluta trycka ner varandra för att själva känna oss lite bättre. När ska vi sluta missunna andra att känna sig vackra? 

Ja! Mulligt är gulligt, smalt är fenomenalt och låt oss tjocka rocka. Det behöver inte vara svårare än så. 

Alla har rätt till att se ut som de vill och alla har rätten att gilla det dem gillar. 

Vissa gillar mulligt andra gillar smalt och några gillar "Big Beautiful Woman". Varför kan vi inte bara inse det och sluta lägga så mycket tid och energi på vad som är "dåligt" och sitta och klaga på de som inte ser ut så som du har dina ideal eller de som gillar annorlunda än vad du gör.

Är det så svårt att respektera sina medmänniskor och att faktiskt välja sina ord med eftertanke. Varför vill ni inte bidra till att människor får må bra i sitt eget skinn? Tycker ni att det är så hemskt att någon får känna sig bekväm med sig själv?

Tycker ni att det är fel att känna att man duger som man är? 

Jag tycker det är en tråkig attityd i så fall, för vet ni va. Jag duger precis som jag är och det gör du också

Så kan vi inte sluta vara elaka mot varandra och istället fokusera på det positiva, och som vi fick lära oss när vi var små inte säga något om man inte har något snällt att säga.

Det finns många saker som är till för att sväljas och din negativitet är definitivt en av de sakerna.

Så var vänlig och svälj din skit tack :) 

Tjock, fet, rund, mullig, rultig, bastant, knubbig, fetlagd, fläskig...Ja den där listan kan göras lång

Listan på ord för att beskriva en person med lite extra fett på kroppen.

Flera av dessa ord är väldigt negativt laddade och används många gånger som ett glåpord för att göra någon ledsen.

Samhället vi lever i säger att bland det värsta man kan vara är att vara tjock. 

Det har gått så långt att ordet måste undvikas till varje pris för att inte råka göra någon upprörd.

Men min fråga är, gör inte det saken värre i längden?

Blir det inte värre när man bekräftar att det är så fruktansvärt hemskt att bli kallad tjock att vi slutat använda dessa "kränkande" ord. När vi sitter och skriker om hur vårdpersonal ska få sparken för att den kallat en patient rund, säger vi inte då till personen som tog illa vid sig att det faktiskt var den värsta förolämpning en person kunde ge? 

Anledningen till att jag skriver detta är för att jag för ett tag sedan läste det här inlägget i en grupp på Facebook
 

Jag tycker att det här är så mycket överreaktion samlat på ett och samma ställe och det gör mig illa till mods att så många människor samlas för att skrika och gapa efter en person för att den kallat en något större kvinna för "rund".

Jag ser bara hur den här kvinnan och alla andra kvinnor runt omkring får lära sig att det är det värsta man kan säga till någon. Att den är rund, som i min mening är ett av de "snällare" orden för någon som har lite extrafett eller är överviktig. 

Låt oss titta närmre på några av kommentarerna om personen som sa "Du är rund":

"Vad i helvete? Det där måste anmälas."
- Anmälas för vad? För det första vet vi egentligen ingenting om hur situationen såg ut när denna kommentar ägde rum. 
Vi vet ingenting om personalens uppsåt med kommentaren och vi vet inte heller om kommentaren var relevant i situationen eller ej.

Det vi vet är att en kommentar har ägt rum och det är kommentaren "Du är rund"

Att just ordet "rund" används säger mig att personen ifråga undvikit ord av hårdare karaktär som till exempel fet, fläskig eller tjock vilket i mina öron tyder på att kommentaren inte var illa menad. 

"Idiot personal, jävla mobbing!!!"

-Idiot, ja det kanske är möjligt. Som personal ska man ju se till att de patienter man har hand om mår så bra som möjligt. Jag kan hålla med om att det i detta fallet var klantigt och kanske rent av idiotiskt att kalla en patient som tydligen mår så dåligt över sin vikt för just "rund".

Men mobbning? Nej, det håller jag inte med om! För det vi vet är fortfarande bara att EN kommentar har ägt rum. En enstaka handling är inte mobbning.

Mobbning är att under en lång period regelbundet bli utsatt för kränkningar från någon eller några människor i sin omgivning. 

Men det finns ingen antydan om att det så är fallet i trådstartarens inlägg. 

"Har själv arbetat på specialistboende, och DETTA är fanimej inte ok nånstans! Vilket klantarschel...  
Hade nån hos oss sagt detta, då hade vi fått sparken omedelbart!"

 - Klantigt sagt, ja absolut med tanke på hur patienten reagerade. Men det är kanske inget som personalen hade kunnat förutspå innan. Det är ju lätt att vara efterklok och så här efterhand kanske personalen tänker en extra gång hur den tilltalar just den här patienten.  

Men som sagt vet vi ju fortfarande inte  heller i vilken situation denna kommentar uppstod. 

Kanske var de så att personalen skulle ta ett blodtryck och upptäckte att de behövde hämta en större blodtrycksmanschett och det var en förklaring? Vi vet ingenting. 

Att få sparken för att man säger att någon är rund tycker jag låter otroligt överdrivet.

"Har du nån anhörig som kan hjälpa dig? Att säga sådant i en sådan miljö är ren elakhet. Han eller hon har psykopatiska drag. Det är lätt att säga åt personen att dra åt h-e men det är ju inte så enkelt" 

- Ren elakhet är självklart en möjlighet, jag har stött på en stor del ganska ignoranta och okunniga personer inom psykiatrin. Men jag vet också att man när man mår dåligt suger åt sig som en svamp och tar åt sig av saker som kanske inte ens är menat som något elakt.

Att få höra minsta antydan till att man är överviktig är tydligen en öm punkt hos den här personen, så därför är det ju rimligt att tänka att personen tolkar sådana här kommentarer som en personlig förolämpning. Kanske hon till och med läser in lite mer i kommentaren och tar åt sig extra mycket just därför.

Reaktionen på ordet "rund" är inte en sund reaktion i min mening.

Jag tycker inte heller att det känns bra att personer börjar slänga ur sig kommentarer om att personalen ifråga har "psykopatiska drag".

För alla människor som går på denna jord har någon gång i sitt liv råkat säga något klantigt eller något som misstolkats så att någon har blivit ledsen.

Det innebär inte på något sätt att man har tendenser av att vara drabbad av psykopati.

_________________________________

Alla dessa kommentarer spär i min mening bara på känslan av att ha blivit utsatt för en fruktansvärd förolämpning. Men i själva verket rör det sig enbart om ett adjektiv som beskriver en kroppsfigur. 

Hade detta inlägg istället rört sig om att någon blivit kallad lång tror jag knappast att det hade blivit sådana här ramaskrin i kommentarsfältet. 

När allt kommer omkring så handlar det ju egentligen bara om vår syn på att vara tjock och att det är något fruktansvärt. Så fruktansvärt att minsta antydan om att man är detta fruktansvärda ses som den värsta förolämpningen.

Jag är en person som ibland tycker att det är intressant att tänja på gränserna och utmana rådande ideal.

Att visa sig orakad eller utan bh är för många provocerade att se, eller jag ska omformulera det där. 

Det är bara provocerande om det är en kvinna som går utan bh eller med hår under armarna.

Det säger mig att jag som kvinna inte har rätten att äga min egen kropp och det tycker jag är fruktansvärt fel. 

Ingen ska få bestämma över vad jag får och inte får göra med min kropp. 

Det är egentligen väldigt märkligt att det ska ses som något radikalt att inte förändra sin kropp. 

Vi människor, kvinna som man föds och allt efter som vi blir äldre så utvecklas vi, och i den utvecklingen så får både kvinnor och män hår på kroppen. 

Men det är så inpräglat i dagens samhälle att kvinnor ska vara hårlösa att det är så konstigt att se en kvinna med hår att människor känner sig manade att lägga sig och och kommentera det faktum att man som kvinna väljer att inte raka bort sitt hår.

Jag har hört allt från feministfitta (som om mitt hår har något med politik att göra) till att ingen någonsin kommer vilja ligga med en apa som mig. 

Det sjukaste av allt är att sen jag "kom ut" som hårig har jag på riktigt fått meddelanden från killar som tror att jag är en man bara för att jag har hår på kroppen. 

De tror alltså på riktigt att kvinnor inte har något hår på kroppen just för det är så otroligt inpräntat i allas uppfattning av kvinnor att kvinnor ska vara dessa magiska varelser utan ett enda hårstrå på kroppen. 

 
Jag gillar hår, jag trivs i det och jag tycker det är skönt att slippa ett så omständligt och tidsödande moment sim rakning faktiskt är om man vill hålla hela kroppen hårfri. 

Men jag har vuxit upp och fått lära mig att kvinnor inte får ha hår, så när jag slutade raka mig så var jag rädd över vilka reaktioner jag skulle få. 

Men det har gått bra, och det har vart oerhört skönt att slippa allt det där med rakning, inåtvände hår, röda kliande prickar, stickande stubb, kliande armhålor, svampinfektioner, illaluktande och så vidare.

I början fick jag någon kommentar då och då men inte så mycket mer, men den senaste tiden har det blivit allt mer debatter i media om kroppshår på kvinnor och hatet flödar.

Hela tiden möts man av förakt och kommentarer som "Det finns rakhyvlar av en anledning" eller "fy fan vad vidrigt" och för att vara helt ärlig så påverkar ju detta såklart mig. 

Det känns rätt jäkligt att något så naturligt kan hatas av så många och det känns ännu jäkligare att folk tycker att det är helt okej att spy galla över alla de människor som väljer att inte förändra sitt utseende för att följa rådande ideal.

Ibland tänker jag att det bara skulle vara lättare att foga sig och bara följa idealen för att slippa utsättas för skit, men samtidigt så kommer jag ju aldrig må bra eller bli trygg i mig själv om jag tvingar mig själv in i en mall där jag inte vill vara.

Jag förstår inte den där mentaliteten att alla ska vara likadana och där man känner att det är okej att bestämma hur någon annan ska leva sitt liv.

Jag är den enda som har rätten att bestämma över min kropp och vad jag vill göra med den.

Du har ingen rättighet att bestämma om jag ska vara rakad eller orakad, tjock eller smal, sminkad eller osminkad, finklädd eller gå i mjukiskläder du har ingen rätt att bestämma om jag ska använda BH eller inte. 

Det är bara jag som äger min kropp och därför är det jag som tar besluten, och de beslut jag tar ska respekteras för det är mitt liv och mina val. 

Ibland när jag säger att jag är tjock så händer det att folk blir helt förfärade och säger saker som

till exempel, "Nej men nej, du är så fin så! Du har ju en helt perfekt kropp"

Jo tack, jag vet att min kropp är perfekt. Men det motsäger väl inte att jag är tjock?

Tjock är ett adjektiv precis som smal, kort, lång, bred, grön och så vidare och inget som behöver sägas emot. Säger jag att jag är tjock så behöver jag inte någon som säger "Nej, du är bara lite mullig", "du har bara lite extra att ta  på", eller "Nej du är kurvig" för det säger bara att det är fel att vara tjock och tjock, det är jag ju. 

För kurvig, mullig, fyllig, trind, yppig och "lite extra att ta på" är alla bara olika ord för att beskriva något som ordet tjock också beskriver.

Men ordet tjock har bilvit så tabu i vårt samhälle att man inte ens får kalla sig själv tjock i en positiv klang. Därför är det ju oerhört svårt att få ordet "Tjock" att sluta vara så negativt laddat. 

Det är väldigt många som tar otroligt illa upp över att bli kallade tjocka. Det är som om det är det värsta man kan bli kallad. Det är värre att bli kallad tjock än att bli kallad elak.

Det är ju egentligen inte så konstigt med tanke på den synen som många har på personer som är överviktiga. 

Det är en syn vi måste ändra på!

Men när man har den här diskussionen har jag många gånger fått motargument om att det är minst lika hemskt att bli kallad smal så därför ska man som tjock bara sluta klaga, och det håller jag inte riktigt med om.

Visst det kanske är hemskt just för dig att bli kallad smal och det respekterar jag. Det finns många som är smala och mår dåligt över sin vikt och därför tar illa upp när någon påpekar att de är just smala. Men som smal har man inte ett helt samhälle som påpekar att din vikt är fel precis varje dag.

För om man tittar på det stora hela så handlar det framför allt om alla sociala konstruktioner och det stora förtryck som feta människor utsätts för i dagens samhälle. Smal = bra och Tjock = dåligt, Det är något vi alla får lära oss av media redan i väldigt tidig ålder.

Smala personer har massor med förebilder och anses som bra människor medans vi tjocka ses som samhällets bottenskrap och ses som odugliga. Överallt så ser vi budskapen om att vi ska banta, gå ner i vikt, "nå drömkroppen". Det är ena dieten efter den andra och målet är alltid det samma. Man ska bli smal.

Med det sagt så är det självklart inte okej att säga saker som gör någon upprörd, men det handlar då mer om att respektera personer i sin omgivning att lära sig att respektera varandras sårbara punkter. Alla har vi saker som vi inte trivs med eller som sårar oss när någon påpekar. Men skillnaden mellan att vara smal och att vara tjock är att hela samhället påpekar för oss tjocka att det är fel.

Så att jämföra hur det är att vara tjock och smal och låtsas som att det är precis samma sak att säga "du är tjock" och "du är smal" är i min mening bara väldigt dumt för det kommer aldrig vara samma

sak i samhällets ögon. Jag har levt både som underviktig och som överviktig så jag vet verkligen hur det är. Som smal lever man upp till en standard där man respekteras och beundras, man ses som duktig, smart, hälsosam och så vidare. Folk utbrister beundrat att man är så smal och fin och ibland är det någon som kanske blir lite orolig för att man "är för smal". Men som tjock diskrimineras man på jobbmarknaden, människor blänger ner i kundvagnen när man handlar och dömande blickar bränner i nacken när man är ute och äter. Man ses som korkad,obildad, lat och oduglig.

Ordet tjock är betydligt mer negativt laddat än ordet smal och det tror jag nog att de flesta egentligen är medvetna om.

Alla har vi väl sett och hört alla människor som klagar på att de är tjocka och fula, och varje gång man tittar på tv eller läser tidningar får vi bekräftat att det är fel att vara tjock. Så de allra flesta människor skulle nog välja att vara smala framför att vara tjocka om man fick valet mellan att antingen vara fet eller vara smal för all framtid bara genom ett knapptryck.

Även om jag personligen gillar min kropp, tycker att det ser fint ut  och trivs så skulle jag gärna byta bort det för att slippa dömas. För det är mycket enklare att vara smal i ett samhälle där kroppsfett hatas och tjocka människor utsätts för förtryck. Det är jobbigt att stå utanför en norm, att ifrågasättas och ses som äcklig och korkad bara för att man ser ut på ett visst sätt. 

Tänk om vi kunde leva i en värld där människors värde inte baserades efter kroppsvikt. 

Där vi faktiskt respekterades och blev behandlade lika oavsett vem vi är och hur vi såg ut. En värld där tjock kunde få vara just ett adjektiv precis som smal, kort, lång, bred, grön och så vidare.

En värld där vikten på din kropp inte var något att må dåligt över.

Sist men inte minst vill jag på peka att vem du än är så är du inte under-, över- eller normalviktig,

utan du är jätteviktig! Glöm aldrig det ;)

Jag är så mycket mer än vad som först möter ögonen.
Jag är mer än en tjock, kurvig och dallrig kropp. Jag är en människa, en person med riktiga tankar och känslor och en egen personlighet. Jag har intressen, kunskap, drömmar och mål precis som alla andra.

Mitt utseende är inte jag.

Ytan är bara ett skal och det är inte det som gör mig till mig.  Jag är en levande person och jag är så mycket mer än bara utseende.

Jag är en rätt snäll tjej som tycker det är kul att prata med och lära känna nytt folk. Jag är rätt blyg i början men när man väl lärt känna mig kan jag prata om vad som helst med vem som helst.

Jag driver den här bloggen och den lägger jag mycket tid på, för den betyder väldigt mycket för mig, man kan säga att bloggen är mitt största intresse.

Jag tycker även om att umgås med familj och vänner så det gör jag så mycket som möjligt. Jag tycker mycket om att titta på tv-serier så jag följer väldigt många sådana tillsammans med min make. Vi kollar på tv-serier tillsammans nästan varje dag.

Tycker också om att gå på secondhandbutiker och titta på allt som finns där och ibland hittar man fynd och det är kul. Både jag och maken tycker att det är kul att klä ut oss, lite "estet-blod" i oss båda två kanske man kan säga. Så när vi går på secondhand letar vi ofta maskeradmaterial.

Jag tycker om att spela sällskapsspel också mitt favoritspel just nu är Bohnanza, så det spelar vi rätt ofta när vi spelar spel med familj eller vänner. De flesta tycker faktiskt att det är väldigt kul. 

Tipspromenad tycker jag också är kul, så det brukar jag gå på med delar av familjen. Ett tag gick vi varje söndag. 

Jag tampas med min psykiska ohälsa dagligen och det faktum att jag även har Multipel skleros gör inte livet lättare. Men jag kämpar på och gör det bästa jag kan av situationen. Jag är en väldigt positiv människa och jag brukar ofta få höra att jag är en sådan människa som har förmågan att få andra att bli glada. Jag skrattar högt och är alltid glad. Jag är en trevlig person helt enkelt. 

Men ändå så läggs så otroligt mycket fokus på hur jag ser ut.

Att jag kämpar allt jag kan för att ta mig upp ur sängen är inte värt ett skit för så länge jag är tjock är jag en äcklig, obegåvad, ful, lat, oattraktiv, dum, svagsint människa med dålig karaktär, vilket betyder att jag inte är värd något.

Det har varit mycket diskussioner om övervikt allt sedan Katrin Zytomierska var med hos Malou och spred sitt fetthat.

Hon sa massor med korkade saker, men det hon säger är tyvärr något som många i samhället håller med om. Fettfobin är väldigt stor och fördomar kring tjocka kroppar är många och genomgående hos stora delar av befolkningen.

Bland annat så påstod hon att ingen som är överviktig kan vara lycklig för alla tjocka är deprimerade på grund av sin vikt.

Men har hon någonsin reflekterat över varför folk mår dåligt över att vara tjocka egentligen?

Det är ju mycket på grund av sådana som henne, som kränker och nervärderar tjocka kroppar.

Så då kanske lösningen är att hon och hennes gelikar tar och skaffar sig en trevligare människosyn istället. Så att alla som har några gram fett "för mycket" inte ska behöva mobbas till den grad att de vantrivs så i sina egna kroppar att de mår dålig över den, och känner att de måste förändra sig själva för att bli accepterade.  

Vi lever i en tid då det verkligen sticker i mångas ögon om man älskar sin kropp som den är om man är överviktig. 

Så bara för att få det att sticka lite extra i era ögon kan ni ju ta och titta på det här:

 

Ett filmklipp publicerat av Sara Modigh (@saramodigh)Sep 23, 2015 kl. 6:47 PDT

Jag tycker det är helt sjukt att människor inte ska få må bra och trivas i sina egna kroppar bara för att man ser ut på ett visst sätt. Det är inte klokt att människor utsätts för hat bara baserat på mängden fett man har på magen. 

Föraktet mot tjocka människor göms ofta i "välmenande oro" eller så kommer den fram igenom ilska över att tjocka människor kostar skattepengar. Men vet ni vad? Det gör barn, gamlingar, rökare, människor som dricker alkohol, elitidrottare och väldigt smala individer också. 

Oavsett hur man lever sitt liv så ska alla ha rätten att bemötas med respekt och behandlas väl. 

Det handlar i grund och botten om lika människovärde. 

Jag har precis lika mycket värde oavsett om jag ligger hemma och käkar choklad eller om jag är ute och springer i joggingspåret hela dagarna. 

Att jag är tjock ger inte någon rätten att lägga sig i hur jag lever mitt liv och inte heller rätten att behandla mig illa.

Jag är inte perfekt, det vet jag. Men jag är i alla fall den jag är, med skavanker och allt och det står jag för. För jag är en helt vanlig människa

Vill jag trivas i min kropp så tänker jag göra det, för en kropp är en kropp och inte en dekoration enbart till för andras njutning. 

Ytan säger ingenting om innehållet och jag tycker bara synd om alla er som inte insett det ännu!

 #kroppspositivitet

Ibland händer det att man ser någon som är så otroligt vacker att man får rysningar.

Då kommer ofta tankarna "Jag önskar att jag såg ut sådär".

Men varför?

På vilket sätt skulle det egentligen vara en förbättring i mitt liv om jag var vackrare? 

Det är ju egentligen hemskt när man tänker på det, att jag har fler gånger i mitt liv önskat att jag kunnat ändra på mitt utseende, än jag önskat att bli frisk.

För något inom mig säger att det är viktigare att se bra ut än att vara frisk. 

Men det är ju inte så konstigt egentligen, läser man i tidningar eller tittar på tv så är det ena reklamen efter den andra om hur man ska förändra sin kropp för att bli vackrare genom att gå ner i vikt, bli härligt solbrun, färga håret, raka bort håret på benen, fila fötterna, sätta på sig massa smink osv.

Det är ena artikeln efter den andra om hur snygga kändisarna är efter sina operationer och tidningarna fylls med de senaste trenderna för att hålla sig ung och snygg. Det är allt från att spruta in gift i ansiktet till att låta sig bli sövda och genomgå farliga operationer till att smeta fågelbajs i ansiktet eller att hälla majonnäs i håret. 

Man har till och med börjat ta tillbaka korsetter, men nu kallar man det för "waist trainer". Detta trots att man vet hur hälsofarliga dessa korsetter varit för kvinnor.

Vad kommer vi ta tillbaka från 1700-talet härnäst? Stora frisyrer uppbyggda och uppstoppade med gud vet vad som för varje dag ruttnar mer och mer? Eller varför inte smink med Arsenik i för att måla oss vita med?

Egentligen kan man ju säga att skönhet alltid gått före hälsa. 

Men idag har vi så mycket media som talar om för oss hur vi ska se ut , vad som är bra och vad som är dåligt. Dessa budskapen når ut så lätt och påverkar mer än man tror.  

Man når ut till en mycket större publik nu än man någonsin gjort tidigare och det som förmedlas om utseende är massivt och upptar en otroligt stor del av all media. 

Man kan inte ta upp en tidning eller sätta på tv:n utan att få höra något om hur man bör se ut. 

Har ni någon gång tänkt på hur mycket produkter det faktiskt finns som enbart existerar för att förändra utseendet "till det bättre".

Vad spelar det för roll om man inte har långa mörka ögonfransar eller om man råkar ha grått hår?

Är verkligen vikten på en person det enda som räknas? 

Hur kommer det sig att hår på benen är så fruktansvärt (om man är kvinna), men nästan ingen bryr sig om man har håret kvar på sina armar?

Vad är det med benhår som skiljer sig så mycket från armhår?

Det finns miljoner olika antirynkkrämer, produkter för att motverka finnar, produkter för att ge mer lyster, massor med olika krämer och salvor för varenda kroppsdel man har. Det finns miljarder sminkprodukter och syftet är enbart att få människor att vilja ändra hur de ser ut.

Man ska vara sminkad, men inte för sminkad. Man ska se naturlig ut. Men den naturliga looken får absolut inte vara äkta för då ser man sjuk ut.

Det ska vara maskara, foundation, concealer, puder, blush, bronzers, läppbalsam, läppenna, läppglans, eyeliner, ögonskuggor, primers och gud vet vad för att uppnå den där "naturliga" looken.

För att inte tala om allt man smetar på sig om man vill vara extra fin så som läppstift och hundratjugo olika ögonskuggor att blanda ihop för bästa resultat.

Men blir man verkligen vacker av detta eller är det bara någon vi blivit upplärda att tro?

Något vi blivit uppfostrade att tycka utan att egentligen få chansen att tänka själva?

Vi har sett reklam om maskara ,och hundra andra produkter för att få oss vackra, sen den dagen vi första gången tittade på tv, sen första gången vi bläddrade i ett magasin, ja, varje gång vi går utanför dörren så ser vi reklam som talar om för oss hur man "ska" se ut för att vara vacker. 

Men är detta verkligen att vara vacker? Eller är det en mångmiljonindustri som tjänar pengar på din låga självkänsla?

Är det kanske så att hela den här jakten efter skönhet är en konstruktion av företag där pengar är den drivande kraften. 

För visst är det väl ofta så att man ska köpa en produkt som ska göra att man blir vackrare.

Och att vi ska vara vackra, ja det har vi ju lärt oss redan sen barnsben. 

Många gånger så dyker det upp "peppande" inlägg om hur vi ska älska våra normbrytande kroppar. Nu senast var det en artikel i en nyhetstidning om en tjugoårig tjej med bristningar och celluliter som hyllades för att hon vågat visa sina helt vanliga ben på instagram och hon är bara en i mängden som jag stött på de senaste månaderna.

Den här gången pratades det om att älska sig själv som man är och hur svårt det var att våga visa upp sina ben fulla med bristningar och celluliter.

Men det enda jag kunde tänka var att, om det är celluliter och bristningar hon har, och att det är så otroligt modigt att visa dessa hemska ben fulla av detta, vad har då jag? Kratrar stora som Vredefortkratern över hela mina ben och min rumpa? 

För att inte tala om alla bristningar som jag har. 

Så hur ska det få mig att känna? Om hennes ben är så hemska, hur hemska är då inte mina? 

För jag har på riktigt aldrig sett någon som har så mycket celluliter och bristningar som jag har i någon av alla dessa "peppande inlägg" i media som ska säga oss att vi ska älska oss själva trots våra celluliter eller vad det nu kan vara som är "fel". 

Det är alltid problematiskt när man börjar jämföra sig själv med andra. Den här gången var det en ung tjej med smala brunbrända ben och (enligt mig) lite knappt synliga bristningar och celluliter. 

Även om det är meningen att vara peppande så gör det bara mig mer självmedveten om mina egna "problem" som mina dallrande lår, min mage full med bristningar och min rumpa full av gropar. 

Som egentligen inte alls är så hemska problem egentligen och det finns många som har bra mycket mer celluliter och bristningar än vad jag har, som är hur fantastiska, fina och underbara människor som helst. Så varför är man så rädd för detta? 

Ett samhälle där alla såg exakt likadana ut tror ju inte jag skulle vara så jättekul att leva i. Men ändå så finns den där stereoskopiska bilden av skönhet som alla eftersträvar.    

Man ska vara smal, ha len och slät hy, man ska vara renrakad, solbrun, vacker, fixad och välklädd,

och så fortsätter det i evigheter. Massor med "regler" om vad man ska och inte ska göra och hur man ska eftersträfa att se ut.

Allt stress och press för att vi alla ska bli en enda sörja av samma sak.

Så vid närmare eftertanke så är jag rätt glad över mina "skrattgropar" på låren och rumpan. Det är en del av mig och min kropp som gör mig till mig.

Det ger mig karaktär, eller vad det nu är de brukar säga på antikrundan.   
       

Det är inte hela världen om man har en kropp som inte lever upp till massa ideal.
Huvudsaken är är inte att vara snygg, livet är så mycket mer än bara ytan.

Kroppen är bara ett skal för det som verkligen är det som är värt något. Det är ett verktyg för att kunna uppleva det fantastiska att vara vid liv. 

Utan kroppen kan vi inte leva så egentligen borde man ju uppskatta allt som kroppen kan istället för att se negativt på att ytan inte lever upp till en viss standard.