Självskadetankarna har jag nästan inte kvar längre även om de fortfarande finns där. Men impulsen att självskada finns där inom mig som om det vore en naturlig reaktion att självskada, och på sätt och vis är det ju det för mig. När allt är jobbigt och svårt känns det alltid som att en självskada är enda utvägen.
För under hela min uppväxt så var just det min utväg. Det var lösningen på mina problem och vägen jag alltid gick för att hantera alla problem som uppstod.

Det har varit väldigt svårt att lära mig att hantera dessa självskadeimpulser och alla återfall jag haft beror på att jag misslyckats med att hantera de känslor, tankar och impulser jag haft i den stunden.

Det är svårt och jag har vart nära att ge upp många gånger.

För mig har det varit viktigt att kunna stanna upp i situationen och analysera de tankar och känslor som finns.

"Varför vill jag självskada?
Hur skulle det hjälpa mig just nu?
Hur hjälper det på lång sikt? Är det en lösning på problemet?
Är det verkligen värt att självskada nu efter så lång tid utan självskador?"

Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg som ett par personer tog illa upp över, vilket jag också väntade mig. Jag skrev med en rätt hård ton och inlägget var ganska mycket skrivet i affekt. 

Min blogg är väldigt mycket känslostyrd men jag brukar vänta med att publicera sådana inlägg tills känslorna som drev mig till att skriva lagt sig och jag kan se med neutrala ögon på det jag skrivit. Jag såg att inlägget var hårt men jag ansåg ändå att jag hade en poäng och jag står fast vid det som jag skrev. 

Jag tycker inte att man ska skylla att man har självskadat på en annan individ bara för att den inte skrev "triggervarning" framför sitt inlägg på Facebook. 

Jag tycker verkligen att det bara är ett sätt att själv slippa ta ansvar för sitt beteende. 

Genom att skylla på yttre omständigheter varje gång du självskadat så tar du själv inte ansvar för att göra en förändring, utan du skyller på andra för att de inte gör en förändring åt dig. 

Det finns ingen annan än du som kan bryta ditt beteende, ju fortare du accepterar det desto bättre.

Att du blir triggad är naturligt, alla som mår dåligt har saker som triggar dem och det kan vara vad som helst. Allt från att se en kaninunge till att känna lukten av grillat kött. Men man kan inte begära att en hel värld ska censureras för just dig. Det är inte alla andra som måste göra en förändring utan det är du. 

Jag vet att det är jättesvårt och jag har själv varit där du är!

Efter snart tjugo år med självskadetankar och självskadeimpulser så tro mig jag vet! 

Jag vet precis hur det är när man blir triggad och tankarna kommer, hur tanken stannar kvar och man känner att man måste utföra handlingen för att kunna komma vidare. Det blir en impuls som nästan är omöjlig att ignorera. Tankarna försvinner inte förrän handlingen är utförd. 
Det är i alla fall så det kännes för mig.

Men grejen är ju att när man lär sig att hantera just den känslan så kommer man inte behöva utföra handlingen bara för att impulsen eller tankarna kommer. 
Det är just det jag syftar på, så länge du inte själv tar på dig ansvaret så kommer det vara väldigt svårt att sluta.
Det handlar om att förstå sin problematik och att arbeta på den för att må bättre och kunna fungera i livet.

Det viktigaste är att lära sig hantera just de där impulserna och självskadetankarna som kommer. 

Att fly i från att bli triggad är bara kontraproduktivt. Det är precis som att rädslan för ångest och undvikandet av allt som ger ångest gör att man blir sjukare och ångesten får ett hårdare tag om dig.

Undvikandet och rädslan för att bli triggad och få självskadetankar eller impulser fungerar likadant.

Du låter den få ett hårdare grepp om dig när du inte lär dig att hantera den och istället bara undviker, fruktar, flyr och skyller på andra.  

Jag är som sagt av åsikten att man själv är den enda som kan göra en förändring och tänker man på självskadebeteendet som ett sockerberoende till exempel (för det är otroligt likt faktiskt) 
Så kan man ju se det som att sockerberoendet började kanske på grund av yttre omständigheter, men om du ser en unge sitta med en godispåse så är det inte barnets fel om du går och köper godis efteråt. Det var din impuls att köpa godiset, du klarade inte av att hantera de känslor som uppkom när du såg godiset och du kunde inte motstå suget.
Det gör inte dig till en dålig människa. Men att skylla på barnet är att fly undan det egna ansvaret. Säger man istället att "ja, nu blev det såhär. Jag klarade inte av att stå emot denna gången, nästa gång måste jag försöka göra på ett annat sätt. Hur kan jag göra för att komma ur mitt destruktiva beteende?"
Så lär man sig att tänka för sig själv och ta eget ansvar och det är det absolut bästa sättet att ta kontroll över sitt missbruk.
Första steget i att kunna bli av med ett problem är att erkänna att man har ett och det är viktigt att förstå att man själv kan göra en förändring. 

För det kan du!

Bara genom att titta på dessa två bilder så kan man se den förändring som jag lyckats åstadkomma de senaste fem åren. 

Självskador är egentligen något väldigt privat och känsligt. När mina ärr granskas och frågor ställs om mina självskador känner jag min väldigt utblottad.
Många tror ju att man skadar sig för att få uppmärksamhet, men jag vill inte att mina självskador ska uppmärksammas alls. Jag önskar att jag bara hade haft osynliga självskadebeteenden men det hade jag tyvärr inte.

För mig är det i alla fall väldigt intima frågor människor ställer när de kommer med frågor om mina ärr. 

Jag har inga problem med att skriva om det eller prata om det här där jag kan tänka på hur jag formulerar mig, hur mycket jag vill säga och om jag ens vill säga det. Här där jag kan skriva, skriva om och välja om jag vill sända ut orden eller inte. Här där jag kan fundera i ett par dagar innan jag publicerar det jag skrivit. 

Jag tror inte att människor förstår vilken sårbar situation man är i när man mår så dåligt att man skadar sig själv i ett desperat försök att hantera sitt dåliga mående. När jag sedan får frågor om mina ärr blir jag påmind om den sårbarheten och det ogillar jag. 

Jag vet att mina ärr alltid kommer synas och väcka frågor och nyfikenhet och det accepterar jag. 

Saker som är ovanliga eller konstiga kommer alltid generera blickar och ibland frågor. Men jag önskar att folk förstod hur närgångna frågorna kan kännas. 

En fråga som någon bara slänger ur sig i förbifarten kan få mig att känna som om jag står naken på en scen för andra att beskåda. Det är som om om någon drar ut min själ och visar alla mina tankar och känslor som en film på biograf.

Det är inte så lätt och inget man kanske alltid har lust med. 

Missförstå mig rätt. Jag har inget emot att man frågar för att man vill lära sig och förstå. Men det kan vara väldigt jobbigt för mig. Speciellt om det är någon jag inte känner som kommer med frågor när jag bara är ute och sköter mitt. 

Jag är väldigt öppen med allt i bloggen. Men IRL är jag rätt sluten med mina känslor och pratar inte gärna om det med folk jag inte känner mig trygg med. 

Orden sitter långt in just nu. Jag vet inte alls vad jag ska skriva eller hur jag ska få ut det. 

Jag vill verkligen skriva något men jag känner mig så tom just nu. 

Det känns rätt konstigt när man har skrivit så mycket om sina djupaste hemligheter som man varit så rädd för att prata öppet om. 

Jag tror att jag på något sätt känner mig väldigt utblottad och även "ensam" utan min hemlighet.

Allt som hände mig när jag var ung har legat djupt inom min och varit som en mörk skugga som jag lärde mig att leva med. Utan skuggan så känns det ensamt. Vet att det låter konstigt men jag tror att jag fann en trygghet i att ha min hemlighet. Eller så var det mer tryggheten att ingen kunde döma mig för mitt "sexmissbruk". För det var väl på ett sätt ett sexmissbruk jag hade. 

Inte på ett "jag älskar sex och får inte nog" sätt utan mer att jag letade efter en kick och ett sätt att fly från min ångest. 

Jag känner mig väldigt sårbar på något sätt nu när hemligheten verkligen är avslöjad men samtidigt tror jag att det är viktigt om jag ska kunna släppa det och gå vidare. 

Jag känner nu att jag inte alls kommit vidare så mycket som jag trott utan jag har bara förträngt alla känslorna och låtsats att de inte finns. 

Hade inte tänkt skriva mer om detta nu, men det känns som om det här är det enda som finns inom mig nu. Dammarna har rämnat så att säga. Så jag känner mig både helt tom och ensam , men också fylld av gamla minnen som jag har ignorerat och distraherat i flera år. 

Varje gång jag tänker på sex så påminner det om ett övergrepp jag gjort mot mig själv eller blivit utsatt för. Känslorna blir så mixade, får man verkligen gilla något som man blivit utsatt för under ett övergrepp, får man verkligen gilla något som påminner så mycket om sex som man använt som en självskada? Känner jag bara de här känslor jag har för att jag blev tvingad till sex jag inte ville ha under ett av mina förhållanden? Är jag så förstörd av det att jag är destruktiv mot mig själv utan att veta om det? 

Frågorna är många och jag har inga svar. 

Det är svårt för jag har ingen som jag kan prata med om detta. Ingen som riktigt förstår, jag själv förstår inte ens varför jag känner som jag gör.  

Att jag föll så djupt in i sex som ett självskadande har säkert mycket med just det där förhållandet där jag tvingades till sex på ett sätt som jag inte alls ville. Efteråt har jag bara sökt mig runt för destruktivt sex. Men hur vet man om det är destruktivt eller inte när man inte längre kan skilja dem åt. 

Hur vet man vad man verkligen gillar och vad man inte gillar efter att man haft ett så destruktivt sexliv. Hur påverkas sexualiteten efter det jag vart med om egentligen? 

Inlägget som jag skrev på min blogg igår har rört upp många känslor och gamla minnen som jag försökt tränga undan. 

Jag skäms så mycket över vissa saker och jag har många obehagliga minnen. 

Det känns som om jag behöver ventilera mig och jag vet att jag inte kan hindra någon från att läsa. Men detta är saker jag skäms mycket för och allt har med mitt sexsjälvskadebeteende att göra så jag vill inte att någon av mina äldre släktingar ska läsa så jag hoppas att ni respekterar det. 

Men jag tror att det är bra för både mig och andra som varit i min situation att se att de inte är ensamma. Veta att det finns andra som har liknande historia. Sex som självskadebeteende är så nedtystat för det är ett helvete att prata om det. 

Även om andra säger att jag skadade mig med sex så är det så lätt att tänka att ja, jag skadade mig också. Men jag skadade andra människor med.  Jag har ofta känt att jag gjorde så mycket hemskt och det pratas ju aldrig riktigt om det, för vem vill berätta detaljer ur sitt sexliv ens om det är bra? 

Just nu sedan jag skrev inlägget så har några saker poppat upp till ytan och jag hade svårt att sova i natt på grund av minnena. 

Jag mins till exempel en gång då jag var fjorton år och jag hade haft sex med en tio-någonting år äldre man och efteråt skulle han handla något och jag följde med. 

Vi råkade stöta på en kille i klassen över mig och jag minns hur han tittade på oss där vi gick tillsammans. 

Jag vet att jag kände mig livrädd för att han skulle förstå att jag precis hade haft sex med den där äckligt fula mannen som gick vid min sida. Hade jag gräs i håret? Kunde han se det i våra blickar? Förstod han eftersom jag gick med en främmande kille? Fanns det en chans att han skulle tro att det var min pappa jag var med? Nej det fanns det inte, speciellt inte med den konstiga blicken han gav oss. 

Jag märkte att killen från skolan som aldrig riktigt tittat på mig innan nu började kasta nyfikna blickar efter mig och gav mig små konstiga leenden i skolan. Så kanske han förstod precis. Jag vet inte. 

Jag har vid mer än ett tillfälle hånglat med en total främling när jag vart på väg hem någon kväll. Jag vet inte ens hur det kunde hända? Hade jag en stor neonskylt ovanför huvudet som sa att jag mådde dåligt och inte hade någon självbevarelsedrift?

Eller när jag bjöd hem en kille och sexet inte gav den effekten jag var ute efter och jag avbröt mitt i och sa att jag måste åka iväg. Så jag skickade hem killen och träffade honom aldrig igen. 

Vi pratade på internet och han ville att vi skulle bli ihop och jag sa nej om och om igen, för att jag tyckte han var alldeles för dålig i sängen.  Jag gav honom inte ens en chans. 

Jag minns att när jag var ihop med ett ex hade jag en rätt bra killkompis som jag trivdes att umgås med. När jag gick i skolan så låg vår skola i en gymnasieskola och han gick på en av gymnasielinjerna där. 

Vi brukade prata med varandra när vi stötte på varan i skolan, brukade följas åt en bit på hemvägen och killen brukade hänga med mig och mitt ex. 

Det var en jättetrevlig kille men även honom behandlade jag respektlöst. Jag och exet umgicks med honom en dag och sen gick jag och Mr X in på en affär och in i ett provrum och hade sex, bara som ett infall och lämnade den killen utanför. Han undrade så klart vart vi tog vägen och gick för att kolla vad vi höll på med. Så ja det han såg skäms jag väldigt mycket över. Men vi fortsatte vara vänner, tills den dagen då jag och Mr X gjorde slut. Då hade killens tjej gjort slut i samma veva och vi var båda ledsna. Det slutade med att vi strulade med varandra och har inte pratat med varandra sedan dess. 

Jag ångrar det så enormt mycket. Hur jag behandlade honom, att jag strulade med en vän och jag skäms över hur jag lät sex styra allt. 

Jag vet inte ens varför jag inte insåg hur otroligt djupt jag sjunkit tidigare. 

Men jag vet att en händelse fick mig att vakna upp något och det var när jag träffade en av mina vanliga killar utanför en skola. Han hämtade upp mig i sin bil och vi åkte iväg. Det var några killar i min ålder på skolgården när jag åkte och de var kvar när jag kom tillbaka. 

De började skrika efter mig och jag stannade. Jag vet inte ens hur det hände men efter en liten stund var vi på baksidan av skolbyggnaden och jag sög av två av killarna medans de andra stod och tittade på. Efter det gick jag direkt och träffade en av mina andra standard killar och hade sex igen. 

Jag mådde skit och just där och då kändes det som om inget sex i världen skulle kunna få mig att glömma hur äcklig och smutsig jag var. 

Men jag tycket att jag inte förtjänade bättre. Jag förtjänade att kallas hora. Även om jag aldrig tog betalt så tyckte jag att jag var en hora.

Jag har vaga minnen om att ha blivit påkommen, jag kan minnas en tjejröst som säger "Vänd igen; det är någon som har sex där borta" följt av mumlande från några mansröster. Det känns som om det var på en sandstrand, men jag vet inte var det kommer ifrån och det gör mig rädd. 

Har jag förträngt det så mycket eller är det min hjärna som spelar spratt. Jag vet inte. 

Jag mins ju andra tillfällen då jag blivit påkommen, i bilen på en skogsväg där en annan bil sakta åkte förbi och kollade, på en fotbollsplan då också en bil som åkte in på grusplanen bredvid och kollade eller bankande utanför toaletten i skolan. 

Jag har hållit allt sådant här inom mig i många många år och det känns som om jag har börjat lossa ventilerna och gamla minnen börjar flöda ur mig. 

Det känns skönt att ventilera, men samtidigt är jag rädd för att ni ska tycka illa om mig för det jag gjort. 

Det är en av de största anledningarna till att jag hållit allt inom mig. Jag var varit rädd för att ni ska tycka lika illa om mig som jag själv har gjort. 

Att ni ska känna äckel över mig och att ni inte vill ha med mig att göra. 

Så jag har suttit och låtit minnena gnaga inom mig och aldrig pratat högt om det trots att jag vet att jag inte kan bearbeta känslorna och minnena då.

Varning för ett inlägg med starkt sexuellt innehåll!

Jag fick en kommentar med en förfrågan om att skriva om den här videon och jag kände direkt att Ja, det vill jag gärna skriva om. För detta är verkligen jätteviktigt!

Jag känner igen mig så otroligt mycket i orden och det kunde lika gärna varit mina ord och min historia. 

Jag var också "klassens slampa", jag förlorade oskulden tidigt, använde sex som ett sätt att självskada och så mycket av mitt liv kretsade runt just sexet som skadade mig. Jag var också den där tjejen som hade sex inne på skolans toalett, tjejen som hade sex med äldre män och tjejen som kallades för hora. 

Jag tycker att detta är jätteviktiga ord och precis som Therese säger, om man bara kan nå ut till en enda person och få dem att förstå så är det värt det. 

Genom att prata öppnare kanske man kan få andra unga tjejer att förstå sin problematik eller att våga be om hjälp.

Det tog lång tid för mig att förstå varför jag gjorde som jag gjorde.  Jag önskar att det hade funnits någon som kunde förklara för mig, berätta att jag inte var ensam och visa att det kan bli bättre. 

Jag vet inte om jag hade trott dem om de berättade. För jag var så djupt inne i det då. Men jag kanske hade förstått tidigare. Tagit mig ur det fortare eller inte sjunkit så djupt ner i det självskadandet om någon hade pratat om det.
Jag hade inte sex för att jag ville ha sex, jag hade sex för att jag ville fly. Fly från ångest och fly från livet. Jag ville glömma allt för en liten stund i baksätet i någon bil, i en skogsdunge eller på någon av skolans toaletter.  Sexet liksom bedövade hela hjärnan och jag kände mig helt avtrubbad, det blev som en paus i allt.

Jag lät mig utnyttjas och gick med på nästan allt. Jag hade ingen självbevarelsedrift och struntade egentligen totalt i vad som hände med mig.  Jag ville inte leva, allt var skit och jag hatade mig själv. 

Jag träffade killar som jag inte ens visste vad det hette. Jag kände bara till deras användarnamn på nätet. Det hände mer än en gång att jag träffade killar flera gånger utan att veta vad de hette och att de faktiskt träffade mina vänner efter ett tag och jag visste fortfarande inte vad de hette. Så min vän fick själv fråga killen vad han hette för jag kunde inte tala om det. 
Nu inser jag ju hur otroligt sjukt det var att umgås med dessa killar som jag inte ens visste vad de hette. Det var varken schysst mot dem eller mig själv. Många gånger låg jag redan och planerade nästa möte när jag hade sex med någon. Jag fokuserade bara på när jag skulle kunna fly igen. 

Jag hade ett par killar som blev mina standard killar och jag behövde i princip bara logga in på MSN eller skicka ett mess för att kunna ligga för det var alltid någon som var ledig. 

Det var som värst våren och sommaren innan jag fyllde sexton. Då hade flera jag strulträffar och så hade jag fyra killar som jag "dejtade" och då träffade regelbundet. Någon enbart för sex och någon annan mestadels sex, en tredje nästan inget sex alls men umgicks mycket och det var mycket snack om sex på nätet och så den sista, en kille som jag nu är gift med. 
Jakob blev vändningen för mig, för första gången upplevde jag att någon verkligen brydde sig och ville mig väl. 

Detta är jobbigt att skriva för det ligger mycket skam och skuldkänslor i detta. Jag vet att jag haft sex med andras killar. Jag har stått och tittat en tjej i ögonen och vetat att jag vid fler tillfällen än jag kan räkna haft sex med hennes kille och den skammen följer mig än i dag. Hon visste ingenting kände inte till mig, eller otroheten. När jag träffade henne så hade det gått över ett år sedan jag dejtade hennes kille och vi träffades av en slump. Hon råkade vara vän med en klasskompis och de stod och pratade med varandra och det enda som jag hörde var ekot av sveket mot henne. Jag var livrädd att hon på något sätt skulle kunna se eller höra det som pågick i mitt huvud. 

Men det gjorde hon inte, hon och klasskompisen pratade glatt och sen gick hon. Jag har aldrig sett henne sen dess. 

Detta är på riktigt bland det värsta jag gjort mot någon annan i mitt liv och jag ångrar det så enormt mycket. 

Jag tycker att Therese  är jättemodig som vågar gå ut i sin video och berätta om vad hon upplevt och det är jättebra att hon pratar om det här. Det är jätteviktigt att prata mer om sex som självskadebeteende.  Jag tycker hon pratar väldigt bra om det som hänt henne och hon är en stark tjej som säkert hjälper många genom att gå ut och prata öppet om det hon vart med om. Mörkertalet är säkert jättestort när det gäller detta för jag skulle aldrig någonsin berättat för någon när jag höll på för jag skämdes alldeles för mycket. Jag hade ju aldrig någonsin ens hört talas om att det fanns andra som gjorde som jag. Så därför är personer som vågar prata om det väldigt viktigt och Therese video underlättar för att öppna upp för samtal om detta stora problem. 

Men jag tycker att hon glömmer något viktigt i sin video och det är att det är helt okej för tjejer att ha en sexualitet och gilla att ha mycket sex. 

Man ska få vara en ung tjej som gillar att ligga runt utan att kallas slampa och det behöver inte vara ett självskadebeteende. 

Det är precis lika okej för en tjej att gilla sex som det är för en man. 

Jag reagerade lite på att hon pratade som om att alla tjejer som har mycket sex har ett självskadebeteende och så är det ju inte, jag tycker det är jätteviktigt att inte skamma någon för deras sexualitet. 

Men när man pratar om och bara fokuserar på sex som självskadebeteende är det lätt att glömma bort att det finns de som faktiskt gillar sex och har mycket sex just därför. 

För när man är mitt uppe i självskadandet så både gillar man och ogillar sex väldigt mycket. 

Man gillar kicken, bekräftelsen, att man är bra på något, man gillar känslan av makt och även känslan av att släppa all kontroll.

Men efteråt kommer skammen, känslan av att vara äcklig, smutsig och känslan av att vara en slampa. Man känner sig dålig och hemsk och så mår man dåligt över det man precis har gjort.

Men ändå så fortsätter man, det är då det är ett självskadebeteende. När man gör saker mot sig själv som man vet att man mår dåligt av efteråt. Man gör det bara för att få en liten stund fri från ångest eller vad det nu är man försöker fly ifrån.

Jag försökte fly från ångest, dålig självkänsla och det var för mig även ett straff för att jag tyckte att jag inte förtjänade bättre.

För mig har det varit svårt att hitta min egen sexualitet efter självskadandet.

Jag har varit rädd för mina egna känslor och varit rädd för att hamla där igen. Jag försökte länge trycka undan alla känslor och lustar för att jag tänkte att det var för likt självskadesexet. 

Men jag börjar inse att det är helt okej att gilla det man vill och ha så mycket sex man vill, man måste acceptera sin sexualitet som den är och det är viktigt att aldrig någonsin göra något man inte vill!

Känner du att du har sex på ett sätt som du inte vill, har du sex på ett sätt som skadar dig så snälla snälla försök ta dig ur ditt beteende. Det finns hjälp att få!

Novahuset 
Novahuset vänder sig till killar och tjejer som utsatts för någon form av sexuella övergrepp, kränkningar eller behöver någon att prata med. De har msn-jour tis 19-21, tor 19-21 och söndag 20-22, novahuset@hotmail.com. Novahuset erbjuder även mailjour, stödsamtal och är ett stöd i kontakten med myndigheter. Novahuset arbetar även mycket med föreläsningar i skolor. Hos dem kan du vara anonym och de har tystnadslöfte.

Mikamottagningen

Du som har fått ersättning för sex och/eller skadar dig med sex kan vända dig till Mikamottagningen. Till oss kan du komma med dina funderingar och samtala om din situation. 

Mikamottagningen är en verksamhet som arbetar med prostitutions- och människohandelsfrågor. Vi erbjuder samtal, stöd och praktisk hjälp. Till oss är du välkommen oavsett ålder, kön och sexuell identitet.

Även du som är anhörig, partner eller vän och känner oro för någon kan vända dig till oss.

Kontakten med oss är kostnadsfri, vi har tystnadsplikt och du kan välja att vara anonym.

Det kan bli bättre, det lovar jag. Jag är ett levande bevis på det. Tveka inte att be om hjälp om du behöver det. 

Du är värd att ha ett hälsosamt sexliv och du kan få det. Du måste bara våga ta steget att kämpa mot självskadandet. 

Jag önskar så att jag kan nå ut med mina ord till just dig. Du som sitter där och läser, som känner igen dig i det jag skriver och få dig att inse att du är så värdefull och du är värd så mycket mer än det här. 

Du behöver inte det där sexet som skadar dig även om du tror det just nu. 

Jag var jätterädd i början och det tog lång tid att läka såren. Men jag har börjat acceptera mitt förflutna och ser det som en del av min historia och det är den som gjort mig till den jag är idag. 

Det går att komma vidare så tro på dig själv!

Det cirkulerar ju ett "sätt" att sluta självskada som har blivit väldigt populärt. 

Det går ut på att man ska måla en fjäril på stället man oftast självskadar och denna fjärilen ska symbolisera någon man tycker mycket om. Sin mamma, en bror eller en vän och om man skadar sig så skadar man också den personen. 

Jag brukar säga att alla sätt är bra utan de dåliga och funkar detta för er så är det ju jättebra :) 

MEN, jag tror att man behöver hitta anledningar till att sluta skada för sin egen skull och inte bara för att inte skada någon annan om det ska hålla i längden så jag skulle vilja påbörja en egen liten lek som går ut på att komma på minst tre anledningar till att inte självskada för din egen skull. 

 Kan inte alla ni som självskadar hitta på tre anledningar till varför ni inte vill skada er själva som är för ER skull? 

Jag kan börja:
1. Jag vill inte självskada för att jag vet att jag då hamlar i en ond cirkel där självskadandet bara ger mer ångest och mer självskador.
2. Jag vill ta itu med mina problem och inte fly ifrån dem
3. Jag vill inte förstöra min fina kropp, för man har bara en kropp och den ska man vårda och inte plåga 

Nu kommer ännu ett sådant här inlägg som är väldigt svårt att skriva och ännu svårare att publicera. Speciellt med tanke på att familj och vänner kanske läser detta.

Tillhör du kategorin ovan så får du gärna låta bli att läsa mellan de

skiljelinjer som jag satt upp för det kommer bli väldigt intimt. 

Men jag tror att det är väldigt viktigt att prata öppet om även detta

och därför väljer jag att skriva. 

Jag publicerar detta för alla er som har eller har haft sex som ett sätt att skada er själva. 

Ryktet om att jag sålde sex till äldre män härjade runt när jag gick i högstadiet.  Jag vet inte de exakta orden som sas, men det skrevs hora på mitt skåp och det viskades mycket bakom min rygg.

Detta gällde även personer som jag trodde var mina vänner,  men som också de spred dessa ord bakom min rygg.

Men jag har aldrig sålt sex, jag gav bort det gratis precis som de allra flesta gör.

Många verkar ha fått intrycket av att jag haft massor av män, men faktum är att jag varit i ett stadigt förhållande sedan strax innan min sextonårsdag.

Mitt sexsjälvskadebeteende började lite grann när jag var 14 år och jag bröt mig ur mitt sexsjälvskadebeteende efter ungefär ett och ett halvt år, där det senaste halvåret var det värsta. 

(tror jag, minnena sviker när jag tänker tillbaka på allt som jag försökt glömma under tioårs tid.) 

Jag använde till en början sex som ett sätt att få bekräftelse för jag hatade mig själv så mycket att jag tyckte att om någon vill ha mig så får han ta mig. Jag dög inte till något annat än att knullas och det bekräftades om och om igen. 
Samtidigt var det skönt med bekräftelsen att jag faktiskt dög till något. Jag dög att knulla med så då skulle jag bli bäst på det. Jag var misslyckad och oduglig på allt utom sex.

Jag började möta killar som jag träffat på nätet. Ofta Lunarstorm, Helgon eller Snyggast.

Under tiden jag hade sexsjälvskadebeteendet så träffade jag några killar för så kallade "one night snands" men det var ju inte alltid det blev något mer än ett strul. För det mesta höll jag mig till samma tre killar som jag träffade många gånger om och jag hade även två förhållanden under längre stunder. Visst alla var äldre än mig, men nästan alla var bara fyra - fem år äldre än mig. Det var väl någon som jag höll ihop med rätt länge som var tretton år äldre och när man själv är femton så är tretton år en ganska stor skillnad. Men att få det till att jag sålde sex till äldre män? Det håller jag inte med om.

Jag har aldrig riktigt pratat ut om detta och det gnager ju fortfarande i mig att folk har gått runt och pratat om och trott på att jag sålt sex till en massa gamla gubbar. 

De där orden spökar fortfarande i min hjärna.

Rykten nådde tillslut hem till min mamma och jag skämdes så mycket. En del av mig dog där och då. Det var en av de värsta dagarna i mitt liv. 
Jag var ung, förvirrad, ensam och ledsen och visste inte alla hur jag skulle hantera mitt mående.
Självskadorna blev min flykt och det påverkade hela familjen.

Vänner sa upp kontakten och jag kände mig skyldig, vilket såklart gjorde att jag mådde ännu sämre.
Flykten lockade än mer och jag flydde och flydde ifrån allt.
Jag struntade helt i alla konsekvenser, jag gjorde inget annat än att försöka undkomma min ångest på alla sätt jag kunde komma på. All min vakna tid försökte jag fly och distrahera mig själv från alla hemska tankar.

Dessa "Äldre män" som de kallades var bara brickor i ett spel där målet var att skada mig själv och på det viset uppnå en stund fri från ångest.

Ingen av dem visste att jag bara träffade dem för att skada mig själv. Men många av dem visste om att jag mådde väldigt dåligt.
"S" som var en av de killar som jag träffade mest visste att jag hade sex med honom för att dämpa min ångest och han ställde mer än gärna upp.
Vi brukade åka iväg i hans bil till en liten glänta i en skog och där lät jag honom ta mig precis som han ville.

Jag pratar inte ofta om detta för att det är väldigt jobbigt och väldigt tabu. Men jag vet att det finns så många andra som går eller har gått igenom samma sak som jag har gjort och även detta är en del av psykisk ohälsa och det får inte glömmas bort eller gömmas bara för att det är pinsamt att prata om det.

Sexet var bra ibland och killarna var snälla egentligen, speciellt om man jämför med de destruktiva förhållanden jag hade haft där jag blev tvingad till saker jag inte ville.

"Fast det var ju bara på skoj"

Jag anmälde aldrig och bortförklarade hans skuld genom att skylla på mig själv som inte sa ifrån tydligare. Han kanske inte förstod att jag inte ville ha kuken nertryckt i halsen tills tårarna sprutade och jag hulkade gång på gång. 

Han kanske inte förstod att jag inte ville när jag knep ihop munnen allt jag kunde och försökte vända mig bort. 

Men han skrattade bara och satte sig på mitt bröst med knäna över armarna och bände upp min mun med händerna och ännu en gång hade jag hans kuk i halsen. 

Jag tror det var här som hela min bild av sex förändrades. Det var något fult, hemskt och äckligt och jag förtjänade inte bättre. Detta lade den största grunden för mitt fortsatta sexsjälvskadebeteende där sexet mer blev ett straff för att jag var dålig, mer än den tidigare bekräftelsen på min duglighet. 

Jag kände mig smutsig utnyttjad och jag tog på mig skulden för det och intalade mig själv att det var precis vad jag förtjänade. 

När förhållandet tog slut kastade jag mig direkt in i nästa förhållande med en sju år äldre och alkoholiserad man som inte heller han behandlade mig väl även om han inte tvingade sig på mig sexuellt. 

Det var efter detta som det verkliga helvetet bröt ut, och jag började träffa dessa killar som blev mina 

"ångest jägare" och straffare. Jag behövde straffas för att jag var så dålig, smutsig och hemsk. 

Straffas för att jag inte klarade av skolan, straffas för att jag hade ångest och framför allt straffas för att jag skurit mig.. 

Sexet blev mitt straff och en jakt på att jaga bort min ångest.

Men tyvärr jagades bara ångesten bort för en liten liten stund för att sedan komma tillbaka igen med rungande kraft. 

Allt blev en ond cirkel där jag kände mig äcklig, smutsig, dum , dålig och oduglig

ångesten tog över och jag försökte fly. Fly genom sex och genom att skära mig. Efteråt kände jag mig ännu äckligare och smutsigare och ångesten kom, liksom flykten. Runt, runt och runt igen i en nedåtgående spiral.

En spiral som jag aldrig trodde att jag skulle kunna ta mig ur. Men så hände det. Jag träffade en kille som såg mig, som brydde sig om mig och som ville mig väl. 

För första gången i mitt liv hade jag någon som ville lyssna och ta till sig min historia och som hade en vilja att göra mitt liv bättre. 

Med Jakobs hjälp kunde jag bryta mig ut och påbörja min långa resa mot läkandet, och resan har verkligen varit lång.

Men nu, många år senare så är sex äntligen något bra.

Jag har lärt mig att lita på Jakob och jag får inte längre flashbacks från självskadetillfällen. 

Hälsosamt sex är världens bästa sex!

Usch, efter att suttit och skrivit om detta är jag helt kallsvettig, mår illa och skakar i hela kroppen. 

Det ger ett så stort obehag att tänka tillbaka på den tiden och vad jag gick igenom. 

 Jag kände mig så ensam och så otroligt dum. 

Det är därför jag vill berätta. För att ingen ska behöva känna sig så ensam och konstig som jag gjorde. För jag var ju aldrig ensam egentligen även fast jag trodde det då. 

Men samtidigt så känns det väldigt bra att jag lyckats skriva om detta, även om det tagit lång tid att få ner det. Jag har behövt ta många pauser. Men nu känns det som en lättnad. 

Jag bearbetar fortfarande känslor och tankar från förr och detta är nog det som är svårast. Just för att min bästa bearbetning är genom att skriva i bloggen, och detta har jag inte riktigt velat skriva om tidigare. 

Jag har skämts så mycket, och jag tycker synd om min familj om de skulle läsa detta. Men samtidigt så måste jag se till vad som är bäst för mig och andra som gått igenom samma sak, och att hålla allt inom sig och låta de äta upp en är den sämsta vägen att gå. 

Och till dig som inte läste mellan linjerna: Nej, Jag har aldrig sålt sex till några äldre män vad än alla rykten om mig sa!

Självskadebeteende , ett ord med många nyanser.

Att ha ett självskadebeteende kan betyda så otroligt många saker, och det är väldigt många är drabbade. Jag själv är en av dem.

Den dagen jag första gången medvetet tillfogade mig själv smärta hade jag aldrig hört talas om självskadebeteende. Idag är det annorlunda. Många, näst intill alla har någon gång hört talas om det. Men ändå är kunskapen väldigt låg.

Inte många vet vad ett självskadebeteende innebär och därför tycker jag att det är viktigt att informera.

Kunskap förhindrar fördomar, och fördomar finns det tyvärr gott om. 

Som självskadande idag ses man som mindre värd. Det råder en kall och hård attityd mot självskadare i samhället och fördomarna påverkar mycket.

En av de största fördomarna som jag personligen utsatts för är fördomen om att alla som skär sig gör det för att få uppmärksamhet. Att det skulle handla om någon form av behov att få människor att tycka synd om mig. 

Men det har aldrig varit en del av mitt självskadebeteende.

Jag kan inte prata för någon annan än mig själv, för alla har sin egna anledning och sin egen problematik bakom sitt självskadande. 

För mig handlade det om smärtan, den fysiska smärtan som för ett par sekunder kunde distrahera mig. Smärtan som jag kunde förstå. Ett sår på min arm kunde jag se, jag visste varför det gjorde ont, jag kunde tvätta såret, plåstra om min arm och när dagarna gick kunde jag sakta men säkert se såret läka.

Det samma kunde tyvärr inte sägas om den psykiska smärtan jag kände. 

Den läkte aldrig. Jag kunde inte se den och jag kunde inte allt kontrollera eller ta hand om den.

Detta påverkar mycket, även vården. 

Gång på gång händer det att självskadande ungdomar fryses ut, "du ska minsann inte få någon uppmärksamhet". 

Ett scenario man inte allt för sällan hör talas om i mina kretsar är hur någon på en psykiatrisk avdelning självskadar och en personal kommer suckandes in och slänger lite papper på golvet och nonchalant säger till patienten "du får torka upp ditt blod när du är klar".

Ja, det är viktigt att det städas, men vart finns empatin idag?

Varför är vi så rädda att sträcka ut en hjälpande hand till någon som självskadar? Är det just dessa fördomar om uppmärksamheten som gör detta? 

Som gör att människor med ett självskadebeteende inte får den vård de behöver. 

Att det bemöts så respektlöst och nonchaleras just som de kanske behöver hjälpen som mest.

Att bli bemött på ett hårt, kallt eller nonchalerande vis när man mår så dåligt som man gör i det ögonblicket man självskadar gör inte att man kommer sluta självskada. Att bli bemött som en svår och jobbig patient gör inte att man mår bättre.

Det gör snarare att man mår ännu sämre och självskadar ännu mer.

Det är också många som anser att de personer som självskadar faktiskt får skylla sig själva. "Du väljer ju själv att skada dig så då är det ju ditt eget fel". 

Men jag anser inte att det är så lätt. Att någon skadar sig själv är aldrig så lätt som att personen en dag vaknade och tänkte "nä om jag skulle ta och dra ett rakblad mot handleden" och det är inte heller så lätt som att man bara vaknar nästa dag och bestämmer att aldrig göra det igen.

Ett självskadebeteende handlar om en oförmåga att hantera de känslor och tankar man har. En oförmåga att klara ut livet och dess svårigheter på annat sätt.

Många gånger handlar det om en desperat metod för att kortsiktigt hantera de svårigheter som uppstått för att man inte vet något annat sätt att hantera sina problem på. 

Att man inte har förutsättningarna för att hantera sina problem är inget man valt själv. Vissa har aldrig fått lära sig som barn, andra är födda med en oförmåga och andra har för många problem för att någon ska kunna reda ut den där härvan ordentligt. Inget av detta är något man själv väljer. 

Det är väldigt vanligt med missbruk hos personer med psykisk ohälsa och jag säger som jag alltid sagt. Ingen väljer att bli missbrukare vare sig det gäller, alkohol, droger, sex, shopping, spel eller självskador. 

Bakgrunden till missbruket kan ha många olika nyanser men ingen tog sin första klunk alkohol med målet att bli en a-lagare på stan. 

Ingen väljer heller att drabbas av psykisk ohälsa och ingen väljer vilka svårigheter de ska drabbas av i livet. 

Så kan vi inte bara komma överens om att de som självskadar inte gör det bara för att få uppmärksamhet och att de faktiskt inte får skylla sig själva!