Idag var vi och letade efter en bättre tandborste till Ghost. Det var längesedan vi var ute med katterna så det var kul. 

Fluffis ville inte åka hem från djuraffären när vi skulle gå. 

När vi var på en av affärerna så sa en i personalen "har du färgat håret", haha har jag varit där för mycket mån tro?

Roligt när folk märker sådant :)

Det var många som kom fram och ville klappa katterna, det tyckte Fluffis om. Han har ju fått vara inne hela sommaren så han har nog längtat efter att få lite uppmärksamhet.

Dock så gillar inte katterna vår nya bil, för det finns ingen hatthylla som de kan sitta på, vilket de gärna vill. Ingen av Fluffis eller Ghost klarar ju av transportbur. De avskyr att vara "fängslade". Men får fundera på att köpa en större som de kan åka i om vi ger oss i väg mer. Är livrädd varje gång vi åker någonstans. 

Fluffis sitter i alla fall i knät när man åker. Men Ghost vägrar. Han får panik om han blir fasthållen. 

Funderar på om det är bättre med en sådan där stålbur man har i bagage än en vanlig transportbur, de är ju lite öppnare och katterna kan se lite mer., då kanske de inte får lika mycket panik. 

Jag vet inte. Tål att tänkas på. 

Läste ett inlägg på en blogg för några dagar sedan som hette "Kyrkogård - Nejtack" där meningar som skrevs var:

"vet jag inte riktigt om jag tycker att det här med kyrkogårdar är en sådan bra idé alltså."

"för mig blir det något egoistiskt över det här med att gräva ner så man “vet” var den är och har någon plats att gå till Flyg fritt är mer en handling av kärlek anser jag. Men det är ju jag det."

"Varför skall det egentligen finnas en plats där man gräver ner någons döda kropp eller askan efter någons döda kropp? Så, nu skall du ligga här där jag har kontroll och kan gå och sätta någon blomma, samtala med dig och minnas dig. Vårda dina grav så andra ser att jag minns dig ännu."

"Är det ett kontrollbehov som gör att man vill begrava sin anhöriga och liksom ha koll på vart den är?"

"Hon var inte kvar. Så att då bränna det tomma skalet och sedan begrava det och ha gravplatsen som en form av helgedom.. Jag får inte ihop det."

"Så vad skulle då alternativet vara? Jag tror hinduerna som bränner sina döda och sedan häller ner askan i Ganges är något på spåren, jag tror att det är en bra sak."

För mig är det otänkbart att slänga famnen som så många gånger kramat mig,  Händerna som smekte min kind, armarna som bar mig som barn, fötterna som skulle gått tusentals mil för mig, huden som så många gånger nuddat min, håret som jag borstat så många kvällar, ögonen som tittat kärleksfullt på mig, öronen som lyssnat på mig ,kroppen efter min mamma , - i ett av värdens mest förorenade vatten.

Det skulle för mig kännas som att jag slängde bort det som finns kvar som om det vore gamla sopor. 

Att hennes aska är något som hör hemma på en av värdens fem mest förorenade floder, är för mig lika illa som att strö askan över en soptipp.

Även om jag inte känner någon koppling till mammas gravplats så vet jag många som tycker att det är terapeutiskt att ha en plats att gå till, att ta hand om och pyssla med. En plats där man tillåts vara ledsen utan undrande blickar, en plats där ingen ifrågasätter din sorg. En stilla och lugn plats där man kan hedra den som gått bort, graven blir som ett litet altare där man kan minnas och sörja. 

Det blir ett ställe där man kan känna att man är inte ensam om att gå igenom det man går igenom.

För mig är en kyrkogård egentligen som en stor och fin kompost. Ett ställe där kropparna av de vi älskar under lång tid blir ett med jorden. De luckras upp och blir till jord som alla djur som dör i skogen. För mig känns det mest naturligt. 

Det känns som att det är så det "ska" vara. 

Men det beror väl helt på vad man är uppvuxen med.

Jag kanske känner annorlunda när det gått lite längre tid. Nu har det bara gått ett år sedan min mamma gick bort och för mig har det känts viktigt att "spara" så mycket mamma som möjligt. Vill inte slänga hennes saker, vill inte glömma henne och vill inte heller slänga bort hennes kropp.

Jag tycker att mammas gravplats är fin, den är ett mellanting mellan en minneslund och en grav. Jag vet på ett ungefär var hon ligger och hon har en egen liten sten i en stenhög med sitt namn på. 

Så jag måste nog säga att jag tycker  kyrkogårdar - Ja tack.

Nu har jag precis kommit hem. Har spenderat kvällen hemma hos pappa.

Vi kollade på doobidoo och spelade spel. 

Det var jättekul.

Vi spelade När då då och vi vann var sin gång :) 

På söndag flyttar min syster till Eslöv.

Så var kul att vi kunde spela lite spel och ha de trevligt så här innan hon lämnar oss.

Nu ska jag äta middag haha :P

Nu har Gemenskap mot psykisk ohälsa fått en egen hashtag #gemmpo

som finns på Bloggplatsen, Facebook och Instagram.

Så skriver ni om gemenskap mot psykisk ohälsa, eller om ni är öppna om psykisk ohälsa för att minska tabun om att prata om psykisk ohälsa och vill skapa gemenskap i samhället på någon av ställena så hashtagga #gemmpo så att fler medlemmar kan hitta varandra utanför Dayviews.

Något som jag verkligen älskade när jag var liten var när mamma berättade historier. Det kunde vara allt ifrån en vanlig saga, till en saga hon själv hittade på eller att hon berättade om när hon var liten. När hon berättade sina egenpåhittade historier brukade hon "måla" på min rygg. Berättade hon att solen gick upp målade hon en sol, berättade hon om en prinsessa så målade hon en prinsessa och så vidare. Än i dag får jag en otrolig trygghetskänsla när någon kliar mig på ryggen.
Men berättelserna från hennes barndom var nog mina favoriter.

Hon berättade om att hon och hennes kompis cycklade och köpte popcorn, men köpte fel sort så de gick inte att poppa, hon berättade om när hon rymde hemifrån eller om gången då hon klämde sitt finger i en bildörr.
Hag blir så ledsen när jag tänker på att jag aldrig kan få höra hennes historier igen.

Något som många av oss självskadare en dag kommer att behöva ta ställning till är vad man ska säga när ett barn frågar vad man har gjort på armen. Det kan vara ett grannbarn, man kanske jobbar med människor och stöter på barn, det kan vara syskon och det kan vara ditt eget barn som frågar. 

Samuel och Elias är fortfarande unga, två och ett halvt. Men en dag kommer de att fråga vad jag har på armarna. 

Har funderat ett tag, och tror att jag kommit fram till vad jag ska säga.

Jag kommer inte dra historien jag drar för främmande småbarn "Att jag brottats med en tiger". För jag tror att det kan bli förvirrande för någon som man träffar ofta (och som då kanske frågar ofta) om man hela tiden säger att det var ett djur som skadade mig. Det kan ju leda till att barnet blir rädd för att bli överfallen av ett djur. 

Så nej, det går att säga en gång, till ett barn man kanske aldrig mer träffar.

Man kan ju också säga att man varit sjuk , men att man är frisk igen. Men då kanske barnet tror att den kommer bli smittad, eller att den själv kommer få ärr när hen är sjuk.  Sa "Jag har varit sjuk men är frisk nu" till en ung flicka i nioårs åldern, hon blev förskräckt och trodde hon skulle bli smittad och så trodde hon att hon skulle dö.

Så enligt min upplevelse var inte detta så bra sätt att förklara. 

Är det små barn typ 5 år, så kan man ju alltid köra med "Jag åt inte mina grönsaker när jag var liten". Det har jag sagt till några barn som frågar. (ja, jag bor på ett område med många frågvisa barn)

Jag tycker inte att man nödvändigtvis behöver berätta sanningen "att man skadat sig själv när man varit ledsen" för ett litet barn, eller till ett barn man inte känner. Det är föräldrarna som måste avgöra hur mycket och när ett barnen ska få veta om sjukdomar. 

Det är svårt , min mormor sa att jag gått för nära taggtrådsstängslet intill hästhagen som hin har i sin trädgård när en yngre kusin frågade. Hon har aldrig frågat så jag har hört igen efter det. 

Men jag tror ändå att det är bättre att vara lite mer ärlig när det gäller barn som växer upp i närheten. Istället för att hitta på saker som "jag ramlade in i en taggbuske" eller "jag har haft ett jobb med många knivar" eller liknande så kan man enkelt förklara att "Min hud ser ut så för att jag har ärr där"

Om barnet frågar vad ett ärr är så kan man säga att det är en bit hud som är lite segare än annan hud som man får om man har skadat sig. Man behöver inte förklara att man skadat sig själv eller varför man skadat sig när det gäller småbarn. 

De flesta småbarn nöjer sig ofta med svar som "Alla är olika, Jag ser ut såhär" om man inte känner att man vill berätta något. Man kan också säga "Jag vet inte" för det får ofta slut på frågor om barnet fortsätter att fråga. 

Det jag tänker säga om och när Samuel eller Elias frågar är att det är märken på huden som solen inte kan ge färg åt. Det är ju en del av sanningen. Det är en liten förklaring på ett ärr, men inte orsaken till att de finns där. 

Sedan kan man välja att berätta mer när de är äldre. 

När tycker ni att man ska berätta för barn och vad skulle ni säga?

Har hört väldigt mycket om hur synd det är om alla smala som jämt får kommentarer om hur smala de är, kommentarer som "ät mer", och frågor om man har anorexia. 

Självklart är det fel att det ska vara så, men något jag ofta reagerar på är att dessa smala kvinnor som klagar över att deras kroppar blir kommenterade säger sig ha det så mycket värre än överviktiga kvinnor.

Till exempel vad jag läste sist:

"Som en smal person, är jag också irriterad av våra dubbla standarder kring vikt. Till exempel så tycker människor att det är okej berätta för en mager kvinna - till deras ansikte, inför en hel grupp av människor - hur magra de är och även att föreslå vad de ska äta. Men jag har aldrig sett det omvända hända en överviktig kvinna."

Detta är bara en i mängden av liknande saker jag sett och hört. Jag som levt på båda sidorna av "normalvikten" vet hur kommentarer och syn på vikt är i olika vikter. Så jag vet också hur dömd man blir som överviktig. Den smala kvinna som säger att någon som är överviktig aldrig får några kommentarer om sin vikt måste vara ganska blind inför vad som händer runt omkring. Jag kan inte ens räkna alla kommentarer om att jag "borde äta mindre" och "gå ner i vikt". 

Men jag vet också att man får kommentarer när man är smal. Jag fick kommentarer som "du måste sluta gå ner i vikt" eller "nu är du för smal" , "du måste äta mer". Kommentarerna och oron för min vikt gick så långt att det planerades in att jag skulle gå till skolsköterskan och väga mig en gång i veckan för att se till att jag inte gick ner mer i vikt. Dock påbörjades min Nozinan medicinering just då, och då löste sig det problemet. Jag gick från ett lågt BMI till ett högt under loppet av två månader. 

Kanske var jag en smula ätstörd just då. Men jag upplevde inte samma förakt som jag upplever nu när jag är tjock. Det var ingen som tittade på mig med avsmak när jag var på McDonalds, och då var jag ändå där väldigt ofta under min "smalhetsperiod" Tror nästan jag åt mer McDonaldsmat när jag var smal än jag gjort under alla de år jag varit överviktig.

Ändå så känns det som att folk tänker att man är ett äckligt fetto som käkar skräpmat varje dag om man ens går nära ett McDonalds.  

Jag ska inte sticka under stolen med att jag har jättekassa matvanor och alltid har haft det och det är den största grunden till varför jag är så överviktig som jag är. MEN, jag tror att samhället tror att mina matvanor är, pizza, hamburgare, chips, glass, kakor och godis i mängder dag in och dag ut. Men ärligt talat så kan jag räkna gångerna jag ätit hämtmat detta året på en hand, ja en halv hand också för den delen. Jag har ätit på Burger King en gång och delade en kebabrulle med Jakob en gång. Jag äter knappt nått Godis, fick ett påskägg av mormor som jag slängde för några veckor sedan för godiset blivit för gammalt. Jag äter Chips nån gång ibland som myskväll och har ätit glass nu i sommar. Men äter i princip aldrig glass annars. Kakor, tårtor och bullar. Jag det äter jag på kalas. För jag tycker att man kan unna sig ibland. 

Samtidigt tror jag också att samhället tror att den smala kvinnan är någon som aldrig äter mer än ett salladsblad åt gången. Jag minns en händelse där jag satt på en busshållplats och åt choklad och drack coca cola tillsammans med min bästa vän, lite längre bort stod några ungdomar och skrek "har du bulimi?" Jaa, man kan tydligen inte äta socker om man är smal utan att folk tar för givet att man spyr upp det sedan. 

För mig är det självklart att ALLA människor får kommentarer om sitt utseende(även om det inte borde vara så), och det som sårar oss mest är det som vi själva känner oss osäkra på, det kan vara allt från ögonfärg till tänder, vikt till längd och hårfärg till kroppshår. 

Alla blir bedömda utifrån sitt yttre och det är obehagligt och sårande för alla, inte bara för smala som blir kallade skelett.

Jag lovar att även tjocka kvinnor får kommentarer för sin vikt, ofta väldigt hatfulla sådana. Jag själv upplevde ofta någon slags respekt och avundsjuka i kommentarerna när jag var smal, medan nu är det någon form av hånfull överlägsenhet och kommentarerna känns som ett sätt att förminska mitt värde som människa.

Är övertygad att det finns många som upplever detta när de blir hånade för sin vikt oavsett om det är för att man är smal eller tjock , jag berättar bara om min egen upplevelse här. Jag upplever kommentarerna , blickarna och fördomarna som mycket värre och framförallt mycket hotfullare nu när jag är tjock än när jag är smal.Kanske beror det på att jag får dödshot nu när jag är tjock?

Sedan jag gick upp i vikt har jag blivit mer rädd för människor, för ofta kan man känna ett stort hat.

Man skulle kunna tro att det är olagligt att vara tjock. Att jag brutit mot någon lag.  

Att det är allas rätt att hata och döma mig efter min vikt. 

Men jag säger, Låt alla se ut som de gör! Det finns något vackert i var och en av oss.   

Jag vill inte bli tvingad till att skämmas över hur jag ser ut, Jag är tjock och jag har accepterat det.

Så varför kan inte samhället acceptera varandras olikheter?

Nu har jag precis kommit hem efter att ha gjort en magnetkameraundersökning på min hjärna. 

Det gick bra, men fy sjutton vad det är obehagligt att ligga i en maskin som låter så mycket i en halvtimme. 

Fick lyssna på radio i ett bar hörselskydd, men maskinen överröstade ju radion många gånger. Speciellt vissa bildsekvenser var extremt högljudda. Det var en som lät som ett krigslarm samtidigt som hela maskinen skakade. Kändes som jag var i ett störtande flygplan eller nått. 

Vissa andra bildsekvenser lät som någon borrade och andra lät inte mycket alls. 

Men som sagt. Det gick bra. Fick panik på slutet under de sista fem minuterna och började känna "jag måste ut , jag spyr snart" 

Men fick försöka tänka "det är snart slut"

Nu får vi bara hålla tummarna att de inte hittar några fel. 

Myrkrypningarna jag haft i kroppen hela sommaren har blivit bättre, det är bara kvar i händerna. Så förhoppningsvis är det inget farligt. 

Kändes för övrigt ganska läskigt att vara på sjukhuset så "sent" på dagen. Hade tid 18:30 och var klar 19:30 

Helt folktomt och mörkt i vissa korridorer. 

Kändes som om man inte borde vara där :P

Men de sa att de gjorde sådana undersökningar fram till 20:30. 

Det jag ju jättebra att få en kvällstid så inte Jakob behövde ta ledigt från jobbet och jag behövde inte oroa mig för att somna i tid, utan kunde lägga mig samma tid som jag brukar och gå upp samma tid som vanligt.

Skulle få resultatet om nån vecka sa de. 

Så får försöka tänka på annat och inte oroa mig tills dess.